En hyllning till Anders Sundström på DN

Jag börjar med att säga att jag inte har jobbat länge på DN Sthlm. Två perioder har jag varit där som vikarierande reporter. Det är längesedan och mina erfarenheter säger förmodligen ingenting om hur det är där nu. Under den första perioden var Anders Frelin min chef (numera frilansande arkitekt och journalist), under den andra var Maria Hedlund chef (numera projektledare för SVT Forum). Under båda perioderna var jag kollega med Anders Sundström. Och härmed är vi inne på dagens ämne. Jag såg en tweet av Mats J Larsson på DN om att Sundström avtackades och det fick mig att börja tänka på vad han betytt för mig. Det är en hel del faktiskt, trots att vi inte jobbat särskilt mycket ihop. Vissa gör större intryck än andra. 
För det första: Han har varit Stockholmsreportern med stort S. 
Som ung drömde jag aldrig om att bli journalist och hade därför heller inga hjältar i skrået. Men sedan jag kommit in i yrket och med tiden etablerat mig som en journalist med bevakningsområde Stockholm så har det varit oundvikligt att inte förhålla sig till Anders Sundström. Med tiden har respekten för honom bara ökat. Han är den typen av journalist som sällan får den uppmärksamhet den förtjänar. Reportrar som kanske inte vinner fina priser, som inte är de största stilisterna men som levererar varje dag. År ut och år in. Som kan hitta nyheter i torra kommunala papper, som vet vilka lokalpolitiker som tycker vad och som på kort tid kan yxa ihop en habil nyhetsartikel om vilket knapphändigt tjänsteutlåtande som helst. Det är ett jävla harvande. Och i min värld har Anders Sundström harvat på som få.
På senare år har jag haft äran att stöta ihop med honom på presskonferenser, framförallt sådana på tema trafik, stadsbyggnad eller politik. Klassiska Stockholmsämnen alltså. Han har alltid varit lika bullrig och kärv som gladlynt. Han hörs om en säger. Mitt första intryck av honom var just det. Att han lät så förbannat. När han gjorde telefonintervjuer så dundrade det runtomkring honom. Det var väldigt lärorikt att höra honom göra telefonintervjuer på det där sättet. Höra honom ställa frågor, skratta högt och kasta in någon provocerande grej här och där. 
Det där har bidragit till att jag idag vet att:
1. Det spelar ingen roll om dina kolleger hör när du gör telefonintervjuer. Eller rättare sagt, det är bra om ni hör varandra för man kan lära sig av varandra. 
2. Om du är trevlig och tydlig kan du ställa vilka frågor som helst till vem som helst. 

En av de senaste gångerna jag träffade Anders var på invigningen av AMF:s nya citykvarter Urban Escape. Det var en långsam tillställning och vi hann prata en hel del. Vi pratade till exempel om olika mediers (våra egna framförallt) Stockholmsbevakning. DN Sthlm har mycket annat duktigt folk men att den blir fattigare utan Anders Sundström står utan tvivel. 

Jag brukade springa längs kanten på gräsmattan för att kunna vara så nära som möjligt


Jag vaknar till ljudet av en traktor. Den kör långsamt förbi på den igenväxta grusvägen utanför. Klockan är åtta men i kroppen känns det som att den är sex. Klippaggregat rister och skär när det dras över vägrenen. Traktorn är blå. När jag var barn lärde min kompis Daniel mig att  alla blåa traktorer är Volvo BM, att röda är Ford och gröna är John Deere. Hans pappa var jordbrukare och borde ju veta. Idag är det svårare eftersom det finns så många märken på marknaden. De första somrarna här på torpet köpte jag alltid magasinet Traktor Power för att återupptäcka barndomens fascination för traktorer. Det har lärt mig en hel rad tillverkare. 
Här är några:
International – brittisk traktor. Röda. Mattias en bit bort här på vägen har två. 
Steiger – amerikansk jättetraktor. Ofta ljusgröna. Tror jag sett en på väg in till Katrineholm en gång. 
Valtra – finsk traktor. En av de vanligaste numera. Blåa eller gröna eller röda. Den som väckte mig idag var en blå Valtra. 
Ferguson eller Massey-Ferguson – amerikansk. En av de första. Om du ser en sådan där gammal smal traktor utan tak är det oftast en Ferguson. 
Claas – tyskt märke. Ofta pastellfärgade. Gör också skördetröskor. Storbonden som brukade åkrarna utanför mitt barndomshem körde en Claas-tröska. 
Fendt – också tyskt. Ovanlig här. 
Ursus – polsk traktor. Den har jag bara läst om. 
Case – amerikansk. Syns ganska ofta. Uttalas kääs på sörmländska. 

Det var fest när traktorer och skördetröskor kom till åkrarna när jag var barn. Jag älskade traktorer. Det lär ha varit ett av de första orden jag lärde mig. Jag älskade formen, de stora hjulen bak och de små fram. Höjden, ljudet, kraften. Allra bäst var det när maskinerna nådde ända fram till tomtgränsen. Då brukade jag springa längs kanten på gräsmattan för att kunna vara så nära som möjligt. 
Med åren har kärleken falnat. 
Det närmsta jag kommit att köra en traktor var på Daniels pappas gård en gång när vi barn fick hjälpa till att ta hand om höet. Jag fick sitta framför pappa Janne och hålla i ratten och trycka på gaspedalen. Han berättade att en traktor har åtta växlar och jag tyckte det verkade väldigt svårt allting. Men det var en rolig dag. Vi åkte på en kärra bakom traktorn och staplade höbalar. 

Någon smart KTH-person borde hitta på en liten grunka man lägger på grillen



Anspänningen är över. Förväntningarna var höga och med tanke på det lyckades vi fint. Tvillingarnas födelsedag blev bra. 
Vi avslutade med grillmiddag och hej vad det gick. Det är tur jag har min fru som kan grilla så det blir bra mat. Det är inte min starka sida. Jag är väldigt duktig på att elda men att hantera allt när det väl ska lagas är värre. Det är väl för att jag inte är intresserad av kött. Men jag gillar ändå att grejen. När det ryker och luktar skogsbrand. När det bjussas på öl eller vin och när det bärs (!) ut möbler så alla får plats. Någon säger "glöden är alltid bäst när man grillat klart" och så är det ju. Tänk vad mycket energi som bara går upp i rök. Någon smart KTH-person borde hitta på en liten grunka som man lägger på eftervarma grillar för att ladda mobiler och elbilar. 

Kanske läge att ta det där kortet att skicka till fotoväggen på SÖS




Solen tryckte på redan vid frukost. Sedan höll den i sig. Det har varit en sådan där sommardag av bästa sort. Sen frukost, lite fix och lek vid huset, bad, cykeltur till affären för godisinköp och grillmiddag med rosé. 
Imorgon fyller tvillingarna åtta år och det betyder ju att det är åtta år sedan vi låg där på neonatalavdelningen på SÖS och allt var väldigt osäkert. Det är så lätt att glömma hur det var. Men de där veckorna på Södersjukhuset var lika omtumlande och skrämmande som de var fyllda med kärlek och hopp. Allt gick bra. Jag kommer ihåg hur jag och Helene stod vid den stora fotovägg som fanns på neo. Vi tittade på före- och efterbilder och förundrades hur barn som kommit ut som mycket för tidigt födda kattungevarianter av människobarn hade kunnat växa till sig och se ut som helt vanliga lågstadiebarn. Det ingav hopp att titta på den där fotoväggen. Om våra barn växte till sig på samma sätt skulle vi också skicka kort. Nu har våra barn gjort det. De ser också ut som vanliga lågstadiebarn. Vilken lycka att det är så. Och imorgon blir de åtta. 
Kanske läge att ta det där kortet att skicka till fotoväggen på SÖS.  

Var och varannan meter ligger de döda, överkörda, platta och torra.

Fälttordyvel heter skalbaggen. Svartblå. Äter spillning och kadaver. Vår största tordyvel. Vi läser i boken Insekter jag och barnen. Det kryllar av sådana skalbaggar på den delen av grusvägen som går under det inofficiella namnet Vintergatan eftersom där alltid är kallt. Den ligger mellan två täta skogar och när dikena är torra på andra ställen är här fullt av vatten. Tordyvlarna älskar stället. Samtidigt är det rena dödsfällan eftersom de envisas med att gå på själva vägen. Fram och tillbaka. Var och varannan meter ligger de döda, överkörda, platta och torra. Undrar hur många hundra år av förgörande bildäck arten skulle behöva innan den lär sig att ge fan i vägbanan och istället krypa under. De är duktiga på att gräva gångar på andra ställen. Barnens testar deras förmåga genom att lägga en pajsare i en låda med trädgårdsgödsel och den grävde ner sig direkt. Den får namnet Bebbe och släpps ut i det fria efter ett dygns fängelsevistelse. "Bra", säger jag när ungarna släpper ner den på gräsmattan. "Där trivs den bättre". Att sonen lite tidigare råkat tappa en av Bebbes kompisar en myrstack snackar vi inte så mycket om.