Nyhetslegendaren Anders Sundström, Stockholmsred, avtackas på @dagensnyheter av @casparopitz, Eva-Karin Gyllenberg och @CatiaHultquist m fl. pic.twitter.com/76Te23p3V5
— Mats J Larsson (@MatsJLarssonDN) June 21, 2017
Jag börjar med att säga att jag inte har jobbat länge på DN Sthlm. Två perioder har jag varit där som vikarierande reporter. Det är längesedan och mina erfarenheter säger förmodligen ingenting om hur det är där nu. Under den första perioden var Anders Frelin min chef (numera frilansande arkitekt och journalist), under den andra var Maria Hedlund chef (numera projektledare för SVT Forum). Under båda perioderna var jag kollega med Anders Sundström. Och härmed är vi inne på dagens ämne. Jag såg en tweet av Mats J Larsson på DN om att Sundström avtackades och det fick mig att börja tänka på vad han betytt för mig. Det är en hel del faktiskt, trots att vi inte jobbat särskilt mycket ihop. Vissa gör större intryck än andra.
För det första: Han har varit Stockholmsreportern med stort S.
Som ung drömde jag aldrig om att bli journalist och hade därför heller inga hjältar i skrået. Men sedan jag kommit in i yrket och med tiden etablerat mig som en journalist med bevakningsområde Stockholm så har det varit oundvikligt att inte förhålla sig till Anders Sundström. Med tiden har respekten för honom bara ökat. Han är den typen av journalist som sällan får den uppmärksamhet den förtjänar. Reportrar som kanske inte vinner fina priser, som inte är de största stilisterna men som levererar varje dag. År ut och år in. Som kan hitta nyheter i torra kommunala papper, som vet vilka lokalpolitiker som tycker vad och som på kort tid kan yxa ihop en habil nyhetsartikel om vilket knapphändigt tjänsteutlåtande som helst. Det är ett jävla harvande. Och i min värld har Anders Sundström harvat på som få.
På senare år har jag haft äran att stöta ihop med honom på presskonferenser, framförallt sådana på tema trafik, stadsbyggnad eller politik. Klassiska Stockholmsämnen alltså. Han har alltid varit lika bullrig och kärv som gladlynt. Han hörs om en säger. Mitt första intryck av honom var just det. Att han lät så förbannat. När han gjorde telefonintervjuer så dundrade det runtomkring honom. Det var väldigt lärorikt att höra honom göra telefonintervjuer på det där sättet. Höra honom ställa frågor, skratta högt och kasta in någon provocerande grej här och där.
Det där har bidragit till att jag idag vet att:
1. Det spelar ingen roll om dina kolleger hör när du gör telefonintervjuer. Eller rättare sagt, det är bra om ni hör varandra för man kan lära sig av varandra.
2. Om du är trevlig och tydlig kan du ställa vilka frågor som helst till vem som helst.
En av de senaste gångerna jag träffade Anders var på invigningen av AMF:s nya citykvarter Urban Escape. Det var en långsam tillställning och vi hann prata en hel del. Vi pratade till exempel om olika mediers (våra egna framförallt) Stockholmsbevakning. DN Sthlm har mycket annat duktigt folk men att den blir fattigare utan Anders Sundström står utan tvivel.