Kärnan av körsbär smakar Dr Pepper MEN ÄR SUPERGIFTIG!




Detta var mycket jobbigt. Och skojigt – före och efter men absolut inte mitt i. Skriver mer om saken imorgon. 

PS
Jag finns också på
Snapchat och Twitter: a_jennische

Det kontrollerade slagsmålet mellan Cormier Jones lämnar mig upphetsad – och med ytterst blandade känslor



Ställde klockan och såg Jones mot Cormier i morse i lätt tungvikt i MMA. Blev gripen på ett sätt som nästan annan ingen sport på tv har gripit mig. När nuvarande mästaren Cormier blir slagen till marken av den återvändanden före detta mästaren Jones efter två och en halv hårda ronder – tickar mitt hjärta extra snabbt. 

Vad bottnar denna fascination för att se kontrollerat slagsmål i? Jag lämnas alltid med blandade känslor efter att ha kollat på kampsport – men gör alltid om det. 


Någon som känner igen sig i detta?


När jag hamnade mittemot författaren Magnus Linton på en middag för ett tag sedan började vi prata om sport och vårt gemensamma ointresse. Jag tog upp kampsport som det enda undantaget för mig. Något jag själv har svårt att förstå. Jag har varken tränat det själv eller på annat sätt kommit i kontakt med våld. Jag är livrädd för att hamna i slagsmål och har haft tur som aldrig blivit slagen på käften eller behövt försvara mig med våld. 

Är MMA på tv ett sätt att få utlopp för något som ändå finns där – på ett fredligare sätt?


Eller har jag bara gått på hela den gigantiska PR-apparaten kring stora fajter?


Skriv gärna hur du tänker om saken i en kommentar. 


PS
Jag finns också på
Snapchat och Twitter: a_jennische

Han sa att han själv uppmanar alla att äta mindre kött

Gjorde en utflykt till Magda gård idag. Christer och Eva som driver gården satsar på ekologisk djurhållning, loppis, butik och krog. 
Christer kör en kovandring varje dag klockan 14 och då berättar han lite om rödkullorna och hur djuren får vara ute året om. De slaktar cirka 40 djur om året och har totalt cirka 110 djur. Småskaligt jämfört med hur det kan se ut hos storproducenter. Och kalvarna får dia så länge de vill. Mjölkproduktion sysslar han inte med alls. 
Jag berättade att jag inte ätit kött på nästan 25 år men att jag kan respektera ett sådant här mer värdigt sätt att ha djur på. Han sa att han själv uppmanar alla att äta mindre kött och var helt för idén med exempelvis köttfri måndag. Av både etiska och klimatmässiga skäl. Flera av de anställda i kaféet var vegetarianer och veganer. 
Hans köttkritiska inställning hade han enligt egen utsago fått ta emot en del misstänksamhet för inom bondebranschen, som ofta är inställda på att i alla lägen maxa produktionen, som han sa. 
Respekt till Christer!
Besök Magda nästa gång ni är i västra Sörmland. 
På menyn fanns både en helt vegansk böngryta, vegetarisk lasagne och fetaostpaj. För köttisar spaghetti bolognese på ekologisk ko från den egna gården. Hela stället är ytterst vackert. 
##
Det blev lite spring på eftermiddagen idag också.

Tog den där rackarn idag igen och herreminje vad det sög. S V I N J O B B I G T #torplife #löpning #springaigrustag

A post shared by Andreas Jennische (@a_jennische) on



PS
Jag finns också på
Snapchat och Twitter: a_jennische

Slutet av juli = reconsider it all

Krossade det där j**** grustaget fem gånger om #torplife #löpning

A post shared by Andreas Jennische (@a_jennische) on





Det är den tiden. Nuet börjar flyta över i sedan. Siktet ställs in på efter sommaren och den kommande hösten. Varje år tänker jag att "den här hösten ska jag verkligen se till att komma i säng i tid, träna regelbundet, inte ta med mig jobbet hem, träffa vänner och göra roliga saker på helgerna".
Det brukar gå ett tag. 
Men skam den som ger sig. I år kan det lyckas. 
Innan det blir skarpt läge återstår lyckligtvis ett par veckor av ledighet. 
Jag ska fortsätta lägga en hel del tid på fysisk aktivitet. Det är otvivelaktigt det bästa mot alla former av negativa stämningar. 

På Ica i byn träffade jag förresten en av arrangörerna till Katrineholm Swimrun. Han heter Martin och är tydligen gammal synthare. Trevlig prick. Han hoppades att jag skulle bli biten. Kan nog bli så. Avslutade dagens löprunda genom att kuta rakt ner i sjön med skorna på. Bara en sådan sak. 

PS
Jag finns också på
Snapchat och Twitter: a_jennische

"Så här långt har jag aldrig crawlat förut – vad är det jag gett mig in på?"

Jag har begått swimrun-träning idag och känner mig trött på ett helt nytt sätt. Min team-kamrat Daniel plockade med mig in till Katrineholm där arrangörerna av Katrineholm Swimrun kör gratisträningar inför tävlingsloppet den 6 augusti. Idag var det träning på den riktiga banan. Hela banan! 11 kilometer totalt varav 1,2 kilometer simning. Och jag klarade det! Jag till och med crawlade hela vägen (med undantag för några få simtag bröstsim då jag behövde vila). Det är en bedrift jag är mycket stolt över. Som Helene frankt konstaterade, "men du kan ju knappt simma (crawla)!" Jag har inte tänkt så mycket på det men egentligen är det ju så. Jag har aldrig lärt mig ordentligt frisim. Jag är en helt oerfaren crawlare. Jag övar alltid en bit varje gång jag är vid sjön och badar men det blir ju inga sträckor att tala om. Dagens träning var därför mycket nyttig. Och i efterhand har den trots allt stärkt mitt självförtroende istället för att skjuta det i sank (tack och lov). Men på första simsträckan var det andra tankar som snurrade i mitt huvud. Efter att ha sprungit en kort bit kom första simningen. Kanske 300 meter. Jag hoppade i och satte igång. Efter kanske 100 meter undrade jag vafan jag gett mig in på. Jag crawlade på bäst jag kunde. Andas kan jag och konditionen är helt okej men orken i armarna! Not so much. Jag flåsade och var helt orytmisk. (Tyvärr är det nästintill nödvändigt att crawla eftersom man har skor på sig och det är märkligt svårt att simma bröstsim med dojor. Testa så känner du själv). 

"Det här är ju längre än jag någonsin crawlat och vi har knappt börjat. Hur har jag kunnat få för mig att jag kan det här? Vafan har jag gett mig in på", tänkte jag och såg bilder i huvudet av min sjunkande kropp. 

 Men jag bet ihop och yxade på med min usla armteknik och guppande fötter. Snett simmade jag också vilket gjorde sträckan extra lång. Men jag kom upp på andra sidan. Daniel såg oberörd ut, gav mig några uppmuntrande ord och så sprang vi igen. Övriga deltagare verkade minst lika vana som han. Efter en stund sa han: "Strax kommer den längsta simningen. Den är typ 400 meter".

 ! ! ! 

Ännu längre! 

Jag hade ju knappt klarat den kortare. 

Men det gick faktiskt. Jag crawlade hela sträckan igen (med några få undantag) och den här gången kände jag mig lugnare trots att det var längre. Det sög i armarna men jag kopplade på pannbenet och gnetade på. Det kan inte ha varit snyggt och det gick inte fort men jag kom inte på något sätt pinsamt långt efter. Och sedan rullade det på. Jag lärde mig att det finns en poäng med simglasögon (vilket jag inte har några) och att frisim gör en matt i överkroppen på ett sätt jag inte känt på länge. Löpning i våtdräkt var lättare än jag trott och skoskav klarade jag mig utan. Hela banan tog en och en halv timme. 

 Nu är jag sjuuukt trött i kroppen men glad och pigg i sinnet. Katrineholm Swimrun blir ett äventyr som heter duga och jag är glad att få vara i team med Daniel. Positivt är också att jag aldrig känt mig mer intresserad av att lära mig simma ordentligt som nu. 

Team Pepparkällan & Rökärr är igång!