Ibland behövs tydliga ramar för att känna frihet




Det här utrymmet är reklamfritt. Och det är bara jag som styr vad som ska finnas här. Det är en bra känsla. Som om att ha en egen liten vrå. Till skillnad från sociala medier är det här ett ställe som bygger på envägskommunikation. Jag skriver någonting som du läser. Du är välkommen att skriva kommentarer men de kommer att hamna längst ner, under den här texten. Inte komma i en tråd som på Twitter eller Facebook och ramla in i vänners eller bekantas flöden. 
Jag har inte skrivit så mycket på sistone och jag tror det hänger ihop med det statiska här. Bloggen pockar inte på uppmärksamhet. Och inte läsarna heller. För det finns typ inga. Ändå gillar jag den här ytan. Jag tycker om att tänka på hur du som läser det här just nu upplever det jag skriver. Jag tänker att du förmodligen läser det här i en smartphone. Förmodligen lite halvliggande eller kanske lätt framåtlutad lite emellan två andra saker du borde göra. Mycket talar för att vi känner varandra. 
När jag skriver det här ligger jag på rygg i en soffa i ett torp i västra Sörmland. Det brinner i kakelugnen och en lufttorkare surrar lätt. På sängen intill ligger min fru och läser Ferrante. 
Jag är lite dåsig. Har i snart en halvtimme tänkt att jag också ska lägga mig på sängen och läsa Ferrante. Jag är på bok tre och den är fantastisk. Ändå kommer jag mig inte för. Det tar emot att börja läsa just nu. Det är för att jag har svårt att koppla av. I sådana lägen fastnar jag mycket lättare i intetsägande flöden på sociala medier. Eller i pajiga serier på Netflix. Som Flaked. En rakt igenom tunn och lökig serie om en före detta alkoholist och AA-missionär som cyklar runt i Venice, pratar fattig dialog med andra före detta alkisar och som med truliga hundögon går runt och är skön kille omgiven av stereotypa kvinnoroller. Det tittade jag på så sent som igår. Det har inte gjort mig till vare sig en klokare eller gladare person men jag kunde försvinna in i nuet en liten stund, helt utan motstånd. 
Det är inte bra. Jag måste resa mig och läsa Ferrante. Eller prata med min fru. Eller bara skriva något annat med mer substans. Nu när du ändå är här också läser. 
Du får förlåta mig. Men vissa gånger blir det inte bättre än så här. Kanske jag ska ta in lite hjälp. Kanske borde jag intervjua någon och skriva om det?
Kanske borde jag formulera ett tema för mig själv och hålla mig till det en vecka eller månad i taget och sedan byta. För att se om det sätter igång några nya tankar. 
Ibland behövs tydliga ramar för att känna frihet.


@ajennische

Det här har jag gjort idag

Gungträdet fick sig en kyss i senaste blåsten. Tur ingen gungade. Helt av. Så jag plockade fram lite old school-material och tog på mig rutiga skjortan. Det var en pärs. Men jag snyggade till det lite i alla fall. Och det blev flera lass med ved av päronträ. 

Ser ni yxan? En present från min fru. Vass. Jättevass. En glädje att stå och svinga med. 

•••

Mathias på granngården hann titta in med sin dotter en stund efter lunch. Vi pratade politik som vanligt. Ungarna lekte med hunden. På eftermiddagen kom Raggar-Nicke till garaget och mekade lite. Jag fick en snabblektion i gamla motorer. Han har en mycket fin New Yorker från -73 som jag gärna skulle lägga pengar på om jag hade några. Mamma och pappa hann också titta in. Här drar man till landet ett dygn och hinner träffa mer folk än hemma i stan. Så länge det är ljust tänker man ”det är ju så här man ska bo”. Sedan slår mörkret till. Jag minns hur jag brukade åka landsortsbuss hem från högstadiet och gymnasiet i Katrineholm och fick titta upp i himlen för att se var grusvägen gick någonstans. Det var till att följa den något ljusare rännan mellan träden för att inte kliva ut i dikeskanten. Jag hade aldrig någon ficklampa. Det blev liksom läskigare då. För man kunde ju råka få syn på någonting.


@ajennische

Skottkärran har jag fått ärva av mamma och pappa. De fick i sin tur ärva den av våra sommargrannar en gång i tiden. Den är helt utan kanter och bred som en dörr. Den bästa skottkärran helt enkelt. 

Kungl Motorbåt Klubben




Det här är en särskrivning som heter duga. En förkortning har man tryckt in också. Men jag gillar det ändå. Jag tycker om bokstäverna och färgerna och gillar det enkla trähuset. Nyligen lades rejält med pengar på en renovering och resultatet blev... ett exakt likadant hus. 
Min dåvarande kollega Filippa Rogvall (nu på Expressen) skrev en artikel om det som du kan läsa här. Den handlar om att alla i Kungl Motorbåt Klubben inte var lika glada åt den där renoveringen. 

Jag cyklar förbi varje dag men är sällan inne på fiket. Kanske det är dags att sitta här en stund och göra lite redaktionellt arbete samtidig. Något snappar man ju alltid upp. 

***

Jag har jobbat väldigt mycket senaste tiden och är lite sliten men eftersom jag har förmånen att jobba på stans roligaste redaktion ger det också ny energi. Vi har mycket bra på gång! 

***

Trots fredagströtthet tryckte vi in ungarna i bilen och körde till torpet. Vi har nu ett upplägg som vi vet fungerar. Käka lite mellis före avfärd, stanna i Eskilstuna och käka middag på Chopchop och sedan komma fram och elda lite i kakelugnen. 
Jävlar vad mörkt det var när vi kom fram. Och kallt. Men tack vare att grannen hade varit här i förväg och brassat på med byggfläktar så blev det snabbt helt okej. 

***

Imorgon ska jag knalla runt bland höstlöv, kanske såga lite i nedfallna gungträdet och springa en sväng. 

@ajennische

Att få dra in krispig höstluft i lungorna och gå på knastrig grusväg




Räkna tillbaka fem måndagar från idag och man landar på min första arbetsdag efter en sommarlovslång semester. Det känns oerhört längesedan, både själva semestern och den där första arbetsdagen. Det har hänt massor på de här veckorna. Jag har ansvarat för att fylla våra Söderortstidningar med relevant innehåll, bollat idéer och upplägg med alla fina kolleger som skriver, fotar och gör filmer och fått dra i en massa andra grejer som hör en redaktion till. 
Jag jobbar just nu inte alls som reporter. Det är både bra och dåligt men jag trivs i den roll jag har just nu och ser också mycket framemot den jag kommer att ha framöver. Vi håller på att organisera om och saker och ting kommer att bli tydligare under de närmaste veckorna. 

För att återknyta till den där semestern. Om det är något jag saknar (utöver frihet och sovmorgnar) så är det att vara ute i naturen. Att få blicka ut över en åker och få dra in krispig höstluft i lungorna och gå på knastrig grusväg. Promenera ner till sjön. Tälja lite. Såga lite. Kanske plocka några lingon. 
En sådan fond gör det så mycket lättare att slappna av och få vila en stund från allt som rusar på. 
En del klarar det där bra i stan. Jag klarar det ibland. Om jag ska behålla hälsan måste jag nog hitta ett bestående sätt att nå avslappning i vardagen. Det får bli höstens utmaning till mig själv.