Han håller en kniv mot min hals och jag älskar det

 Idag träffade jag barberaren jag går till numera. Han är en man i åldern 50-60 som röker pipa och är noga med detaljerna. Han pratar släpigt och vill gärna dra på after shave när han är klar med rakningen. Jag säger alltid ja tack, med resultatet att jag gått tillbaka till jobbet och luktar parfymbutik. Men det gör ingenting. Det är bara härligt. Själva stunden i stolen där framför spegeln är också trevlig. Jag har gått till samma ställe nu ett stort antal gånger och slipper därför säga hur jag vill ha det. 

– Behöver jag fråga? sa han idag. 

– Nej. svarade jag. 

Och så gjorde han sin grej med trimmer, sax och kniv. 

De första gångerna jag gick till en barberare hade jag svårt att slappna av. Att bli rakad av en annan person på halsen, som håller en vass kniv mot halsen dessutom, blir oerhört jobbigt när man spänner sig. Första gången, jag gick hos en annan då, var jag tvungen att be honom sluta gång på gång för att jag började skratta. Det kittlade något fruktansvärt. Nu har jag lärt mig att bara vila i det. 

Även om jag alltid får stressa dit för att hinna med allt på lunchen så kommer jag alltid tillbaka till jobbet som en lugnare och mer tillfreds person. 

Det kostar lite. Men det är det värt. 

Jag har varit otrogen...

... jag gick till en annan barberare än jag brukar. Det kändes lite märkligt först men det gick över. Han var väldigt lätt på handen och hade genast synpunkter på den förras jobb. Jag gav efter direkt och lät honom göra som han ville. Jag fick den lenaste knivrakningen jag varit med om och frisyren blev lite jämnare än sist faktiskt. 

Däremot sved det lite i plånboken efteråt. Antar att det är ett straff jag får ta.

PS. Jag berättade att jag ska på bröllop i helgen. Ett mycket litet i jämförelse med det han själv varit på helt nyligen. Han var en av 680 gäster! 

Varför har jag aldrig tidigare gått till en barberare?

Jag har cyklat förbi The gentlemens barbershop nästa varje sedan det öppnade på Hornsgatan för ungefär fyra månader sedan. Idag gick jag in. 

Bülent Gürkan som driver stället var en riktig trevlig och kunnig prick. Han klippte mig och trimmade mitt skägg. Det sistnämnda med både sax, maskin och kniv. Det fanns bara ett problem: det kittlades! Jag var tvungen att be honom avbryta flera gånger när han skulle fixa till skägget på halsen. Jag skrattade rakt ut! 

Det kändes lite awkward att be honom göra pauser för att jag skulle få skratta klart men han tyckte inte det var något särskilt och berättade om en släkting som kände likadant som jag, med skillnaden att det för honom var mustaschklippningen som kittlade värst.

So smooth

I det stora hela var det en mycket trevlig upplevelse. Och skägget, vad jämnt och fint det blev. Jag hade aldrig kunnat ansa det så. 

Bülent berättade att det är först på senaste fem åren ungefär som det funkar att jobba som enbart herrfrisör i Stockholm. Tidigare krävdes det att man skulle klara av att klippa damer också för att få jobb. Skäggmodet har ändrat på den saken. Men det lär dröja tills det är så vanligt, och billigt, som i Bülents forna hemland Turkiet. Där, berättade han, öppnar barberarna vid klockan 06. Dit kan män gå in på väg till jobbet, få en rakning och en kaffe för en relativt låg peng och samtidigt hinna snacka lite skit. Det låter ju fantastiskt trevligt.