Trettonhelgssamling hos mamma och pappa i huset i Katrineholm.
Vi tar tåget för att slippa vägarna. Det blir ju såklart strul på stationen. Spårändringar och förseningar.
Det blir irriterar i familjen.
Jag håller masken. Fokuserar på uppgiften. Få alla på tåget.
"Blir det lunch när vi kommer fram annars måste vi fixa något!?" hör jag henne säga. Med den där sammanbitna rösten.
Jag har ingen aning. Jag har inte tänkt på att stämma av det med föräldrar och de syskon som redan är på plats.
"Jag vet inte men jag kollar det direkt", svarar jag så neutralt jag kan.
Kravet på en att alltid ligga ett steg före och just ha koll, veta saker, ha svar, är det svåraste med att vara förälder och vuxen.
Jag och Henrik pratade om det igår på festen hemma hos Mattias och Lisa. Alla kände igen rädslan för att bli påkommen, avslöjad med att inte ha kontroll över huvudtaget. Att brista i sitt ansvarstagande.
Ändå är det så lätt hänt att det mellan två vuxna i en relation är just det siktet riktas in på i en irriterad situation. Jag fick dig! Du har ingen koll alls!
Det gemensamma utgångsläget borde istället vara att ingen har full koll men att man med varandras hjälp kan fylla i varandras luckor.
Som det är när flera ingår i ett team.
