Kastaren

Mannen i svart dök bara upp. Han var inte en del av vårt inspelningsteam och vi upptäckte honom helt plötsligt under en extra lång  kameraåkning. Det var som om hans gestalt formade sig själv av den vita dimman och snabbt skiftade färg. 

Vår dolly grip Stilton var den som reagerade först. 

"Han kramar en snöboll!"

Han hade rätt. Den svarta gestalten, kastaren, som vi döpt honom till i efterhand, böjde sig ner och rafsade ihop snö med bara händerna. Han formade den omsorgsfullt. Den var stor som ett granatäpple men hur mycket vägde den?

"Tror du han siktar på mig!" skrekväste Stilton fram mellan sammanbitna käkar. 

"Varför skulle han sikta på dig?" sa jag. 

"Jag är dolly grip!"

Såklart han inte gör!" sa jag och försökte låta självsäker. I själva verket var jag osäker. 

Då. Gjorde. Han. Det.  

Kastaren skickade iväg snöbollen i en perfekt båge österut. Den landade utan ljud på en fläck med is och skare. 

"Hallå! Vem är du? Var har du sökt upp oss!?" skrek jag så starkt jag kunde. Snökanonerna låter ju så förbannat. 

Kastaren sträckte upp sina båda armar i luften och ormade ett tecken med höger hand. Fyra fingrar rakt upp. 

Sedan var han borta. Upplöst. 

Vi i filmteamet pratade aldrig med någon utanför gruppen om det som hänt. 

Tills nu...

Men vafan där borta står ju @frenker och sular snöboll!

A video posted by Andreas Jennische (@a_jennische) on