Ställde klockan och såg Jones mot Cormier i morse i lätt tungvikt i MMA. Blev gripen på ett sätt som nästan annan ingen sport på tv har gripit mig. När nuvarande mästaren Cormier blir slagen till marken av den återvändanden före detta mästaren Jones efter två och en halv hårda ronder – tickar mitt hjärta extra snabbt.
Vad bottnar denna fascination för att se kontrollerat slagsmål i? Jag lämnas alltid med blandade känslor efter att ha kollat på kampsport – men gör alltid om det.
Någon som känner igen sig i detta?
När jag hamnade mittemot författaren Magnus Linton på en middag för ett tag sedan började vi prata om sport och vårt gemensamma ointresse. Jag tog upp kampsport som det enda undantaget för mig. Något jag själv har svårt att förstå. Jag har varken tränat det själv eller på annat sätt kommit i kontakt med våld. Jag är livrädd för att hamna i slagsmål och har haft tur som aldrig blivit slagen på käften eller behövt försvara mig med våld.
Är MMA på tv ett sätt att få utlopp för något som ändå finns där – på ett fredligare sätt?
Eller har jag bara gått på hela den gigantiska PR-apparaten kring stora fajter?