Min fru har gjort mig uppmärksam på att den gamla tv-favoriten Fab 5 är tillbaka i en ny tappning. Serien finns på Netflix och det är starkt feelgood-material. En kvintett amerikanska gay-killar med höga kunskaper om design, mode och good manners åker runt i Södern och hjälper män som want to become a better version of themselves. Det är mycket underhållande.
I ett av de senaste avsnittet jag såg hjälper Fab 5-killarna en ung man som vill ha hjälp att komma ut. Han vill hitta modet att berätta för sin styvmamma att han är gay. Och han sörjer att han aldrig berättade för sin pappa innan pappan dog. Den ena av Fab 5-killarna sitter framför "eleven" som vi kan kalla Trey och peppar honom genom att säga något i stil med: "Du är ett exempel på vad det är att vara en stark och vacker, svart, gay-man".
Tray sitter tyst en sekund och säger sedan, på ett sätt som låter genuint ärligt att det är ord han inte hört på länge. Han tar en ny paus och säger: "Jag behövde verkligen höra det".
Det känns så naturligt i den här typen av amerikansk tv-show att det bara flimrar förbi. Men om man stannar upp lite och tänker att konversationen utspelade sig på svenska mellan två svenska män i samma ålder och där några få uppmuntrande ord landade på det sättet? Det känns främmande. Jag tänker att där skull blandas in en släng av ironi och skratt och inte andas samma allvar. Den som gav beröm skulle behöva lägga till "jo men på allvar, jag menar det" för att visa att det var på riktigt. Och den som fick berömmet skulle inte riktigt höra det.
Som om vi inte vågar låta orden stå för sig själva, helt oförstärkta.