Så bra är Mikael Persbrandts memoarer

Att läsa en bok om Mikael Persbrandt är inget för vem som helst. Många tänker ”ännu en illa skriven sak om en känd person som vill komma ut som god” = tidsslöseri = det där lämnar jag åt andra. 

Men jag är svag för Mikael Persbrandt och att lyssna på han egen uppläsning har passat mig perfekt de senaste dagarna – som sällskap i verkstan, på springturerna och på tåget. 
Tre saker har slagit mig:
  1. Herrejävlar vad karln har jobbat. 
  2. Herrejävlar var karln har svinat. 
  3. Herrejävlar vad karln har mått dåligt. 

Det går upp och ner, upp och ner och när man tror att han verkligen nått botten, när han vadar i självförakt och skam på grund av alla människor han betett sig illa mot, ja då blir det ännu värre. 
Carl-Johan Vallgrens språk är enkelt och effektivt men då och då tar han mer färg och målar detaljerade beskrivningar av händelser och känslostämningar. 
Persbrandts inläsning är gripande och den som har minsta intresse av kändisvärlden runt de stora teatrarna och filminspelningarna får en del att gotta sig åt. Persbrandt är generös med namn. 
Men främst är boken en ärlig beskrivning av missbruk och psykisk sjukdom – och om konsten att med rätt hjälp resa sig på nio. 
När sista sidan är slut kan jag inte låta bli att tänka ”hoppas det håller mellan honom och Sanna Lundell, hoppas han fortsätter att vara en närvarande pappa, hoppas att han får hålla sig frisk”.

Jag tyckte om boken. Det känns rent ut sagt som att jag tycker om honom efter att ha läst den. 


Boken fick mig att minnas att jag intervjuat Mikael Persbrandt

Jag lyssnar på Mikael Persbrandts Så som jag minns det. Han läser själv och det är fängslande. Jag återkommer med någon sorts recension när jag är klar. 

Lyssningen har fått mig att minnas att jag  faktiskt intervjuat Mikael Persbrandt en gång. Det var 2004. Jag gjorde min praktik på DN Kultur, var helt grön och hade ingen större koll på vare sig teater eller Persbrandt. 
Jag var inte en person som läste kvällstidningarna på den tiden. 
Anledningen till intervjun var pjäsen
Lik som män på Vasan. Persbrandt berättar om uppsättningen i sin bok. Han kallar den 
absurdistisk och existensialistisk om likstel manlighet. Jag såg den aldrig. Artikeln jag skrev handlade om arbetet inför premiären. Jag hittade den på nätet. Det var en habil men föga spännande artikel. 

– Vi gillar varandra, materialet känns spännande och vi hade tid att göra det, säger Mikael Persbrandt i ett av sina tre korta citat i min gamla text som är vinklad på att Persbrandt och Brynolfsson står på samma teaterscen för första gången. 

Jag lär ha fått hjälp med vinkeln, av någon av de svåra redaktörerna på Kultur. 

Fragment 

Jag minns bara fragment av själva intervjutillfället. Jag minns att Persbrandt var lång och hade djup röst, att han bar gubbkeps och var trevlig  och svarade artigt på mina förmodligen ovanligt väna frågor. 
Jag kommer ihåg att jag tänkte just det,  ”han är ju trevlig!”. Någon av de där redaktörerna på tidningen kanske givit signaler om motsatsen. Jag minns hans stora hund också. Den var med där i teaterfoajén. En ridgeback har jag förstått nu, som hette Vasco. 

Brynolfsson minns jag inte alls men han är citerad i artikeln så han var ju bevisligen där och pratade med mig han också. 
Jag hade för mig att Philip Zandén var med någonstans men det måste ha varit i något annat sammanhang för det var en Ulf Dohlsten som regisserade tydligen. 

Färsking

Det hela var säkert en prövning för mig som färsking i yrket men några djupa minnen har det alltså inte lämnat. 
I sin bok beskriver Persbrandt kollegan Brynolfsson som mycket krånglig att jobba med och att föreställningen kantas av svårigheter. Regissören blir petad och det slutar med att Persbrandt själv regisserar andra akten. Han berättar också att hans narkotikamissbruk eskalerar i samma veva. 

Det där hade jag inte en aning om när jag åkte till Vasan för att i oktober 2004 intervjua honom. 
Nu fortsätter jag att lyssna på hans bok. 
Återkommer med ett omdöme som sagt.