Mattias och master coach Daniel "Dala" Eriksson.
Tobbe.
Malin.
Plats 70. Observera lagnamnet.
En av årets största begivenheter i Katrineholm heter KK-Joggen. En folkfest på stan mitt i Katrineholms-Veckan. Den här grejen var helt ointressant för mig som ung, jag menar fullkomligt ointressant. Men idag är det en helt rimlig grej att gilla. Eftersom jag som vuxen kommit att gilla att springa.
Jag hade tänkt skippa loppet i år men eftersom vi inte lämnar torpet förrän imorgon efter frukost så tänkte jag om.
KK-Joggen är en kvartsmara (10,549 km) och jag kom in på plats 70 på tiden 44.44.
Det blev en mycket jobbig upplevelse. Första halvan av loppet var kul, resten en pina. Eftersom jag inte springer med egen klocka brukar jag förlita mig på kilometerskyltarna. Det är 7 kilometer kvar. Springer jag för fort? Det är bara två kilometer kvar. Borde jag öka tempot? Så där brukar jag hålla på.
Idag såg jag inte en enda kilometer skylt under hela loppet. Det gjorde det extra svårt. Särskilt eftersom starten gick i ett rasande tempo. Efter typ halva loppet var jag rejält stum i benen. Lyckligtvis fanns Rasmus Oderud aka "Skyltmannen" längs banan och gjorde vad han kunde för att heja på. SVETT ÄR RÄTT stod det den här gången. Jag fick feeling och skrek tillbaka: "Skylta snabbare! Skylta snabbare!" Andra gången jag såg honom började han springa bredvid och tjoa allt vad kunde. Tack för det Rasmus, det behövdes.
Den verkliga räddningen stod dock min teammate från i söndags för. Jag hörde honom komma ifatt mig vid cirka åtta kilometer (han hade klocka) och sedan var han vänlig nog att lägga sig bredvid mig och peppa mig att hålla farten trots att jag var rejält jävla trött. Jag fattar att han är en omtyckt coach och tränare. "Spring vidare du, jag pallar inte", flåsade jag. Men Dala bara "nej kom igen nu, du klarar det, kämpa på, det här är bra fart, vi kommer in under 45". Och det gjorde vi. På upploppet låg Dala strax efter mig men jag hade inte mage att springa i mål före honom så precis före mållinjen stannade jag upp och släppte förbi honom. Hon kom på plats 69 och plats 70.
Tack för hjälpen Dala! Det var en stor lycka att komma fram.
Före, under och efter loppet såg jag en hel del kända ansikten. Jenny från klassen på gymnasiet är numera ambulanssjukvårdare. Lars, vår lärare i samhällskunskap, stod i målfållan och delade ut bananpåsar helt utan entusiasm. Han kände varken igen mig eller Dala. Anette såg jag i publiken, liksom Anna, Marvin, Hanna, Jenny A och kommunalrådet Göran Dahlström. Evelina och Andreas såg jag också, med en massa barn i släptåg.
Jag hälsade på massor av folk som var med på Katrineholm Swimrun och i målfållan träffade jag Tobbe, Mattias, Roger och Malin.
Stjärnkocken Tommy Myllymäki slog mig med exakt 30 sekunder.
Tack för den här gången. Nu ska jag hem och träna inför Lidingöloppet.