Tom Arayas skinnbrallor och sju andra viktiga punkter om Slayer på Gröna Lund

Gjorde en dygnslång paus från #torplife och åkte hem för att se Slayer på Gröna Lund. 

Eftersom Slaktarn inte kunde hänga på var min plan att lyckas sammanstråla med någon annan av alla bekanta som skulle dit. Det gick alldeles utmärkt. Håkan och jag hade en mycket trevlig kväll. Han tog dessutom en massa fina bilder varav du kan se några här på Drefvet, som för övrigt skrivit om spelningen. Som bonus hittade jag även Geniet och tillsammans förlängde vi kvällen i ett par måndagstomma barer. Jag redde ut ett par gamla skrönor om honom, och fick bland annat reda på att den som rör ett badkar inte bara var sann utan dessutom ännu roligare än versionen jag hört. Vi hade en lika otippad som bra kväll med mycket namedropping av gammalt löst folk från Katrineholm. "Det fanns rätt många speciella människor", som Geniet sammanfattade saken. Indeed. 

Slayer pratade vi inte så mycket om. Men jag ska skriva några rader om det nu. Vi kör det i åtta punkter. 
Ett: TOM ARAYAS SKINNBRALLOR! Fem plus i fulhet. Fem plus i coolhet – på Tom Araya. Lösa och slappa, tänk pyjamas. Ska prisas på alla sätt. 
Två: Kerry King. Tribaltatuering, kedjor i brallorna, V-gitarr, bockskägg och rakad skalle. Sex plus. Allt är bra med den stilen – på honom. Jag älskar folk som sportar stora tribaltatueringarna som går från armarna upp på huvudet. Tribal måste få en revival snart. Just Kings tatuering får mig att tänka på en gammal vän som heter David R så hela grejen gör mig glad. 
TreGary Holt som tagit över andragitarren efter döda Jeff Hanneman ser precis ut som Pontus i Dia Psalma! Jag skulle tro att Pontus skulle göra Slayer-jobbet minst lika bra som Gary. Bättre förmodligen. 
FyraTrummisen som inte är Dave Lombardo kunde också spela trummor. Han heter visst Paul Bostaph har jag googlat fram. Jag frågade min granne Hårdrocks-Erik som är själv är trummis om det här. Hans omdöme: Bostaph är slö. Men får för mycket skit för det. Han är bra på sitt sätt, säger Hårdrocks-Erik. Det låter rimligt alltihop. 
FemMusiken. Slayer är Slayer. Helt perfekt alltså. Och på Grönan blev det "en hitparad" som Geniet uttryckte det. Men otyget att spela en och en halv timme måste bort. Ultimata längden på en konsert med stort band är 47 minuter, en timme max. 
Sex: Publiken var ej jämställd om en säger. Men stämningen var glad och snäll. Kände igen några ansikten här och där men inte så många som jag trott. Säfström och Kling stod på Tyrolhyllan och göttade sig. 
Sju#Merchandisefail. En av de största anledningarna att gå och se Slayer är ju att få köpa en tisha. Men vad händer? Merchandisen var nerplockad när spelningen var slut! Det är ju då man vill handla. 
Åtta: Mellansnacket var minimalt. Men tre grejer fick Araya ur sig. Det är inte ordagrant men typ så här lät det:
1. Om att spela på Gröna Lund. "It's family time. Or should I be metal? It's FUCKING family time!"
2. "I feel the love man. I see a lot of love tapping (varpå Araya gjorde armbågsrörelser). We have a song about that. It's a love song about loving someone TO DEEEAAAAAATH!"
3. I slutade tackade Araya publiken och sa att det var great att avsluta turnén på "the happiest place in Sweden".