Fälttordyvel heter skalbaggen. Svartblå. Äter spillning och kadaver. Vår största tordyvel. Vi läser i boken Insekter jag och barnen. Det kryllar av sådana skalbaggar på den delen av grusvägen som går under det inofficiella namnet Vintergatan eftersom där alltid är kallt. Den ligger mellan två täta skogar och när dikena är torra på andra ställen är här fullt av vatten. Tordyvlarna älskar stället. Samtidigt är det rena dödsfällan eftersom de envisas med att gå på själva vägen. Fram och tillbaka. Var och varannan meter ligger de döda, överkörda, platta och torra. Undrar hur många hundra år av förgörande bildäck arten skulle behöva innan den lär sig att ge fan i vägbanan och istället krypa under. De är duktiga på att gräva gångar på andra ställen. Barnens testar deras förmåga genom att lägga en pajsare i en låda med trädgårdsgödsel och den grävde ner sig direkt. Den får namnet Bebbe och släpps ut i det fria efter ett dygns fängelsevistelse. "Bra", säger jag när ungarna släpper ner den på gräsmattan. "Där trivs den bättre". Att sonen lite tidigare råkat tappa en av Bebbes kompisar en myrstack snackar vi inte så mycket om.