Solen tryckte på redan vid frukost. Sedan höll den i sig. Det har varit en sådan där sommardag av bästa sort. Sen frukost, lite fix och lek vid huset, bad, cykeltur till affären för godisinköp och grillmiddag med rosé.
Imorgon fyller tvillingarna åtta år och det betyder ju att det är åtta år sedan vi låg där på neonatalavdelningen på SÖS och allt var väldigt osäkert. Det är så lätt att glömma hur det var. Men de där veckorna på Södersjukhuset var lika omtumlande och skrämmande som de var fyllda med kärlek och hopp. Allt gick bra. Jag kommer ihåg hur jag och Helene stod vid den stora fotovägg som fanns på neo. Vi tittade på före- och efterbilder och förundrades hur barn som kommit ut som mycket för tidigt födda kattungevarianter av människobarn hade kunnat växa till sig och se ut som helt vanliga lågstadiebarn. Det ingav hopp att titta på den där fotoväggen. Om våra barn växte till sig på samma sätt skulle vi också skicka kort. Nu har våra barn gjort det. De ser också ut som vanliga lågstadiebarn. Vilken lycka att det är så. Och imorgon blir de åtta.
Kanske läge att ta det där kortet att skicka till fotoväggen på SÖS.