Var och varannan meter ligger de döda, överkörda, platta och torra.

Fälttordyvel heter skalbaggen. Svartblå. Äter spillning och kadaver. Vår största tordyvel. Vi läser i boken Insekter jag och barnen. Det kryllar av sådana skalbaggar på den delen av grusvägen som går under det inofficiella namnet Vintergatan eftersom där alltid är kallt. Den ligger mellan två täta skogar och när dikena är torra på andra ställen är här fullt av vatten. Tordyvlarna älskar stället. Samtidigt är det rena dödsfällan eftersom de envisas med att gå på själva vägen. Fram och tillbaka. Var och varannan meter ligger de döda, överkörda, platta och torra. Undrar hur många hundra år av förgörande bildäck arten skulle behöva innan den lär sig att ge fan i vägbanan och istället krypa under. De är duktiga på att gräva gångar på andra ställen. Barnens testar deras förmåga genom att lägga en pajsare i en låda med trädgårdsgödsel och den grävde ner sig direkt. Den får namnet Bebbe och släpps ut i det fria efter ett dygns fängelsevistelse. "Bra", säger jag när ungarna släpper ner den på gräsmattan. "Där trivs den bättre". Att sonen lite tidigare råkat tappa en av Bebbes kompisar en myrstack snackar vi inte så mycket om.

Jag hade köpt en kamera i butiken där allt kostade 99 cent

Vid stranden, den lilla insjön, börjar jag tänka på Santa Monica Beach. Det finns inga likheter utöver sand och vatten. Jag vet inte varför det blir så men det har hänt förr. Att jag när jag ligger på den gräsbevuxna sandstranden vid den lilla sjön i Sörmland förpassas till någon av de där få dagarna i början av seklet när jag och Stoffe satt på den betydligt längre, bredare och sandigare Santa Monica Beach. Han rökte gula Camel antar jag. Om Tom var med rökte han vit Marlboro. Jag rökte inte alls. Badade gjorde ingen av oss. Vi mest satt och småpratade minns jag det som. Vi bar på en känsla av att den resa vi påbörjat inte skulle sluta som vi först tänkt. Fast just det pratade vi inte så mycket om. Men vi såg till att hjälpa ödet på vägen genom att sitta där på stranden istället för att söka jobb och repa. 

Stranden var mäktig. 

Solen sken. 

 Bussresan dit var lång. Inga andra åkte frivilligt buss. Surfare minns jag inga, däremot stora sällskap med latinamerikaner där alla män bar fladdriga shorts med vita fotbollsstrumpor till. Sådana där tjocka och långa som går upp till knät. Måste vart en grej just då. 

 Jag hittade en bild från ett av de tillfällen vi hängde där på stranden. Jag hade köpt en röd plastkamera på butiken där allt kostade 99 cent. Eller så var det filmrullen. Kameran var skräp i vilket fall som helst. Jag kom hem med 36 fotografier varav de flesta bara visade mörkt grynigt skimmer. Men en bild från stranden finns. Det måste ha varit Tom som tog den. För Ricardo var aldrig med. Och jag och Stoffe halvligger bredvid varandra. Det är en bra bild i all sin enkelhet. Instagram-filtrad långt innan appen fanns på grund av den dåliga kameran och det speciella ljuset. Jag har halvlångt hår och kisar. Stoffe är rakad och har skägg och keps. Han tittar mot fjärran. Tom som måste hållit i kameran är garanterar klädd i mörka chinos och vit t-shirt med upprullad ärm. Keps bakochfram. 

 Det var längesedan tänker jag och rycks tillbaka till nu när något av barnen frågar något. Vi äter kex barnen och jag. Två av oss badar. Det finns inga andra på den lilla stranden i Sörmland idag. Sedan tar vi cyklarna och rullar hemåt.

En kosmopolitisk flanörskildring om vald ensamhet


Jag hade tänkt låta bli att skriva om mitt vanliga men ovanligt mycket lediga sommarliv. Men sedan tänkte jag om. Jag gör det ju för att det är lustfyllt. Det är ett sätt att stanna upp en stund, snurra tillbaka kassetten och sedan spela upp samma stycke igen men utan de värdelös bitarna. 
Häromdagen hade jag ett samtal med mina kolleger om att vara ständigt uppkopplad, sammankopplad med en mobil. Jag är sådan. Det stressar mig när jag jobbar, men är också en förutsättning för mitt jobb. Och all stress är långtifrån dålig. När jag är ledig behöver jag inte mobilen eller internet på det sättet men behåller det på. För att jag gillar det. Och jag vill bära runt på mobilen för tänk om det sker något som jag måste ta bild på. Mina kolleger rådde mig att stänga av i sommar, logga ut, tömma hjärnan på digital input. Kanske jag gör det ett tag. Vi får se. Men det är ju inte så att jag sitter med näsan i twitterflödet när jag är ledig med ungarna och glömmer bort allt annat. Men vi får se. Kanske skulle det bara bra för mig. 

Det har varit framochtillbakaväder i två dygn. Sol, regn, sol, regn cirka 15 grader. Det är okej. Vi har cyklat, grävt en ny grop åt segelstolpen, blandat finbetong, lånat böcker på biblioteket inne i stan och pratat pratat pratat. Vi har till och med hunnit bli bjudna på middag hos vänner i byn. Man hinner mycket som ledig. 

På kvällarna och morgnarna läser jag böcker. Jag har precis avslutat Per Hagmans "Allas älskare, ingens älskling" och är nu inne på Jonas Bonniers "Helikopterrånet". Den förra är en kosmopolitisk flanörskildring av vald ensamhet med hög halt av antistatlig politik, mänsklig värme och bargubbsfetischism. 
Den sista en spänningsroman baserat på det verkliga och mycket uppseendeväckande helikopterrånet mot värdedepån i Västberga för snart åtta år sedan. Jag har aldrig läst något av Jonas Bonnier förut. Han vet vad han gör. 

#torplife – here we go again 

0306

Vi hälsade snabbt. Springandes samma runda samma tid. 

Recapture

Sitter på plats 15 i vagn 7 på 21.08 och lyssnar. Med lurar. Kleerup sa i intervjun i SvD att man skulle göra det. Den är bra utan också.