Jag hade tänkt låta bli att skriva om mitt vanliga men ovanligt mycket lediga sommarliv. Men sedan tänkte jag om. Jag gör det ju för att det är lustfyllt. Det är ett sätt att stanna upp en stund, snurra tillbaka kassetten och sedan spela upp samma stycke igen men utan de värdelös bitarna.
Häromdagen hade jag ett samtal med mina kolleger om att vara ständigt uppkopplad, sammankopplad med en mobil. Jag är sådan. Det stressar mig när jag jobbar, men är också en förutsättning för mitt jobb. Och all stress är långtifrån dålig. När jag är ledig behöver jag inte mobilen eller internet på det sättet men behåller det på. För att jag gillar det. Och jag vill bära runt på mobilen för tänk om det sker något som jag måste ta bild på. Mina kolleger rådde mig att stänga av i sommar, logga ut, tömma hjärnan på digital input. Kanske jag gör det ett tag. Vi får se. Men det är ju inte så att jag sitter med näsan i twitterflödet när jag är ledig med ungarna och glömmer bort allt annat. Men vi får se. Kanske skulle det bara bra för mig.
Det har varit framochtillbakaväder i två dygn. Sol, regn, sol, regn cirka 15 grader. Det är okej. Vi har cyklat, grävt en ny grop åt segelstolpen, blandat finbetong, lånat böcker på biblioteket inne i stan och pratat pratat pratat. Vi har till och med hunnit bli bjudna på middag hos vänner i byn. Man hinner mycket som ledig.
På kvällarna och morgnarna läser jag böcker. Jag har precis avslutat Per Hagmans "Allas älskare, ingens älskling" och är nu inne på Jonas Bonniers "Helikopterrånet". Den förra är en kosmopolitisk flanörskildring av vald ensamhet med hög halt av antistatlig politik, mänsklig värme och bargubbsfetischism.
Den sista en spänningsroman baserat på det verkliga och mycket uppseendeväckande helikopterrånet mot värdedepån i Västberga för snart åtta år sedan. Jag har aldrig läst något av Jonas Bonnier förut. Han vet vad han gör.
#torplife – here we go again