Mathias och dotter tittade förbi. Och sedan Patrik och Maja med barn. Vi lagade lunch och jag diskade. Lyssnade på 2 Chainz ett par låtar och lyfte några hantlar upp och ner upp och ner. Det blåste och blev ruggigt men sedan kom solen. Jag gjorde lasagne och Helene kom hem. Det blev kväll. Det blev midnatt. Tankar kom och gick.
Fattar ni hur svårt det är att få med alla ungar på samma sak. Det är svårt. Extra svårt är när man jobbar med stora åldersskillnader.
Och om man har semester och vistas ute på landet och rids av den där medelklassiga inställningen att skärmtid ska begränsas, ja då är det till att anstränga sig. För det är ansträngande. Men det kan löna sig.
Idag har jag lyckats lite med det där.
Först fick jag med mig alla fyra (storson med kompis och tvillingarna) ut i skogen för att kunna bygga ett nytt fotbollsmål. Det var efter frukost (vid lunchtid) och bra väder och därför lätt att säga nej till alla skärmar. Alla fyra hängde med på grejen DIREKT! (En vägrade lite först men bet ihop på grund av grupptrycket god bless).
När vi är ute i skogen erbjuder sig de två stora helt självmant att lära de två mindre att spela ett av sina appspel. Det är väldigt ovanligt. Det brukar vara typ krig mellan lag tonåring och lag lågstadiet. Jag sket i att det handlade om digitala nöjen och uppmuntrade initiativet och sa "bra då kan ni göra det när jag cyklar till affären och handlar till middag".
När jag senare kom tillbaka fick jag ut alla igen för att leka Burken (eller Dunken som andra säger). En sjukt analog lek. Alla var på!
Fantastiskt! (Jag tjatade kanske lite men på ett smart sätt, det är hela skillnaden. Och det är det där smarta man inte orkar när man är trött och sliten).
Vi höll på så länge att ungarna helt tappade koll på klockan och jag med och middagen blev sen men alla var glada och hade knappt tänkt på att de sprungit runt en lång stund. (Att leka med barn kan ju vara det tråkigaste ever men det här var genuint roligt).
Sedan spelade alla fyra appspel tillsammans igen i flera timmar. Tillsammans!
Mer vänner än vad barnen varit idag var längesedan.
Föräldraseger!
Nu är jag helt slut.
Det var bara att bita ihop. Jag hade köpt ett extra tält och sagt att vi skulle gå till sjön och campa en natt så det vara bara att göra det. Utan bil blev det en grej av att bara få alla barn att bära varsin jobbig packning. Det är inte långt att gå men det är till att gå en bit. Och väl på plats går man ju ogärna tillbaka så det var bara att planera väl.
Allt gick över förväntan.
Sonen fick ett utbrott direkt på grund av någon orättvisa och val av tältplats men bortsett från det 🔝
Grillade köttbullar till middag (på rågkaka) med efterrätt bestående av chips och godis (som grillades över öppen eld) var ett succérecept.
Sent kvällsbad för alla och mobilspel till småtimmarna (för de stora) gjorde inte saken sämre.
Själv sov jag som en kratta. Jag brukar sova bra i tält men inatt vaknade jag flera gånger och hade svårt att somna om. Första gången var den värsta. Jag vakande av fågelsång och det var ljust genom tältduken och jag hoppades intensivt att klockan skulle vara åtminstone 5.30 så att det inte skulle vara helt orimligt att förbli vaken. När jag väl tog upp mobilen: 02:40!
Idag är trött. Men det var det värt. Ungarna fick ett bra minne.
Efter att ha tältat som ensam vuxen med fyra barn kan jag ännu en gång konstatera att snacks och godis viktigare än typ allt annat
— Andreas Jennische (@a_jennische) June 29, 2017
Gjorde en dygnslång paus från #torplife och åkte hem för att se Slayer på Gröna Lund.
Eftersom Slaktarn inte kunde hänga på var min plan att lyckas sammanstråla med någon annan av alla bekanta som skulle dit. Det gick alldeles utmärkt. Håkan och jag hade en mycket trevlig kväll. Han tog dessutom en massa fina bilder varav du kan se några här på Drefvet, som för övrigt skrivit om spelningen. Som bonus hittade jag även Geniet och tillsammans förlängde vi kvällen i ett par måndagstomma barer. Jag redde ut ett par gamla skrönor om honom, och fick bland annat reda på att den som rör ett badkar inte bara var sann utan dessutom ännu roligare än versionen jag hört. Vi hade en lika otippad som bra kväll med mycket namedropping av gammalt löst folk från Katrineholm. "Det fanns rätt många speciella människor", som Geniet sammanfattade saken. Indeed.
Slayer pratade vi inte så mycket om. Men jag ska skriva några rader om det nu. Vi kör det i åtta punkter.
Ett: TOM ARAYAS SKINNBRALLOR! Fem plus i fulhet. Fem plus i coolhet – på Tom Araya. Lösa och slappa, tänk pyjamas. Ska prisas på alla sätt.
Två: Kerry King. Tribaltatuering, kedjor i brallorna, V-gitarr, bockskägg och rakad skalle. Sex plus. Allt är bra med den stilen – på honom. Jag älskar folk som sportar stora tribaltatueringarna som går från armarna upp på huvudet. Tribal måste få en revival snart. Just Kings tatuering får mig att tänka på en gammal vän som heter David R så hela grejen gör mig glad.
Tre: Gary Holt som tagit över andragitarren efter döda Jeff Hanneman ser precis ut som Pontus i Dia Psalma! Jag skulle tro att Pontus skulle göra Slayer-jobbet minst lika bra som Gary. Bättre förmodligen.
Fyra: Trummisen som inte är Dave Lombardo kunde också spela trummor. Han heter visst Paul Bostaph har jag googlat fram. Jag frågade min granne Hårdrocks-Erik som är själv är trummis om det här. Hans omdöme: Bostaph är slö. Men får för mycket skit för det. Han är bra på sitt sätt, säger Hårdrocks-Erik. Det låter rimligt alltihop.
Fem: Musiken. Slayer är Slayer. Helt perfekt alltså. Och på Grönan blev det "en hitparad" som Geniet uttryckte det. Men otyget att spela en och en halv timme måste bort. Ultimata längden på en konsert med stort band är 47 minuter, en timme max.
Sex: Publiken var ej jämställd om en säger. Men stämningen var glad och snäll. Kände igen några ansikten här och där men inte så många som jag trott. Säfström och Kling stod på Tyrolhyllan och göttade sig.
Sju: #Merchandisefail. En av de största anledningarna att gå och se Slayer är ju att få köpa en tisha. Men vad händer? Merchandisen var nerplockad när spelningen var slut! Det är ju då man vill handla.
Åtta: Mellansnacket var minimalt. Men tre grejer fick Araya ur sig. Det är inte ordagrant men typ så här lät det:
1. Om att spela på Gröna Lund. "It's family time. Or should I be metal? It's FUCKING family time!"
2. "I feel the love man. I see a lot of love tapping (varpå Araya gjorde armbågsrörelser). We have a song about that. It's a love song about loving someone TO DEEEAAAAAATH!"
3. I slutade tackade Araya publiken och sa att det var great att avsluta turnén på "the happiest place in Sweden".