Det finns inte lika många rosa körsbärsblommor här som i Kungsan, men de är lika fina. Det kan ge en lite tröst sådär. att sitta där under en stund på lunchen och bara fylla blicken med rosa fluff.
Jag har tänkt på behovet av tröst de senaste dagarna. Mycket på grund av att mina barn behöver olika typer av tröst helt tiden. De slår sig, de är oroliga för någonting, de tycker att livet är orättvist. Tårarna sprutar och rösten skär sig. Tänk om man som vuxen skulle ge efter lite mer på samma sätt. Skulle det också leda till att vi gav varandra mer tröst?
Jag tvekar.
Men tröst är ju skönt. Ibland vill man bara ha lite tröst i största allmänhet.
