Team Röjers bara sopar ur allt. Precis allt. Respekt!

Det är vår i luften och Stockholm börjar vakna!

Det var så tydligt när jag cyklade hem idag, folk rörde sig lite snabbare, med något förväntansfullt i blick. Värmen! Livslustarna!

Vid Nybroplan var det som att stan bytt skepnad jämfört med för en vecka sedan. Det hängde folk på Dramatentrappan och det var liv och rörelse. Frisk i hjärtat trampade jag vidare över Arsenalsgatan. 

Där gick glädjen över. Min dotter ringde och jag lyckades på något sätt trassla in hörlurarna i cykelhjulet så plötsligt var den där störiga (men nödvändiga) pluppen borta som man behöver för att koppla in vanliga hörlurar i nyare Iphone. Skit också. Jag gjorde ett försök att hitta den, men förgäves. Skit också.

Och på Söder svor jag åt en bilist som parkerade. Aldrig får man vara helt glad, tänkte jag och gick in på Coop vid Mariatorget. En märklig affär. Men bra för där är alltid folktomt. Jag handlade lagstadgad fredagsmiddag: tacos. Det blev jag gladare av så sista biten hem var jag vårladdad igen. 

Så kan det gå. Upp och ner med känslorna. 

***

Roligast på jobbet var kylskåpsstädningen. Mina kolleger på admin är stenhårda när det kommer till den. ”Klockan 14 på fredag är det kylskåpsstädning. Allt som är kvar slängs” skriver de på en lapp. 

Alla andra tänker: Äh, jag har ju precis köpt en ny yoghurt. Den är oöppnad. Den låter de väl stå kvar?

Nej nej nej. Team Röjers bara sopar ur allt. Precis allt. Exakt klockan 14. 

Jag älskar den typen av tydlighet. 

Respekt!


Ny Sös börjar få rätt färg

Det var måndag idag. Stressigt och långsamt på samma gång. 
Fick lite action när jag cyklade till T Stadion för att ta lite bilder när polisen spärrat av platsen efter en grov misshandel, men annars var det bara gnet. 
Och telefonen plingade som besatt hela vägen hem vilket höll på att få mig helt ut spel. Någon gång kommer notiserna göra mig galen på riktigt. 

Men det som var tvunget att bli gjort blev gjort och ungarna blev hämtade och fick mat och allt det där. 

Snowflakes på Östermalm

Plötsligt vräkte det ner över Östermalm. Vi började preppa för ett snökaos men så blev det inte. Några bilder hann jag få dock.   

Tillbaka på skrivbordet knackade jag ihop veckans nyhetsbrev och gjord ett supersvårt quiz.

På vägen hem handlade jag på Hemköp på Hornsgatan och träffade en granne. Hon och hennes man har nyligen separerat fick jag veta. Jag frågade om jag skulle beklaga eller gratulera. Det sistnämnda. Det är bättre så här, sa hon. 

Hemma snackade jag lite mer storsonen. Han skulle sitta uppe och spela Fortnite med några kompisar. Forkknife? pappaskämtade jag och bombarderade honom med tråkigheter om spel som går ut på att äta fint med kniv och gaffel. 

Han drog lite på munnen faktiskt. 

 1-0 till mig. 



Har ni sett rondellhunden i Järnvägsparken?

Härinne finns en kaffebar, någon av de större kedjorna. Där inne firade jag och min fru att vi gift oss genom att dricka kaffe. Det är det enda positiva jag har att säga om Tegelbacken tror jag. Ole Settergren, en av de drivande i protesterna mot Nya Slussen och en av fastighetsägarna på Mariaberget, pekade ut nuvarande Tegelbacken som ett av de värsta exemplen på stadsplanering när jag intervjuade honom för några år sedan. För länge sedan fanns helt andra kvaliteter här sa Ole och de är nu helt borta. Det är en värdelös trafikkorsning, tyckte han. 

Jag vet inte mycket om Tegelbacken förr, mer än att det låg ett Systembolaget här för länge sedan. I botten på det hus som heter Centralpalatser och där delar av regeringskansliet huserar idag. 

Ganska länge trodde jag att det var här Aftonbladet höll till, på grund av de gamla reklamskyltarna.

Jag passerade här i morse efter att ha varit på SJF:s kontor där jag ansökt om förnyat presskort. Alldeles intill finns den här, en liten rondellhund som placerats intill Jan Håfströms gigantiska Vem är Mr Walker/Who is Mr Walker?

Jag gillar den.

Så var det att springa Lidingöloppet (det är inte jobbigare än maran)


Alla som är lite inne på löpning har någon gång hört andra prata om Lidingöloppet. Det är ett par påståenden som brukar dyka upp varje gång:
1. "Lidingöloppet är värre än maran".
2. "Du tycker det gått bra i två mil sedan kommer Abborrbacken... 

Nu har jag själv sprungit Lidingö (och har tidigare sprungit Stockholm marathon) och kan säga att det första inte alls stämmer. Lidingö är 30 km långt. Mer än en mil kortare än marans 4,2. Lidingö är mycket lättare. Att man springer på skogsvägar där det går upp och ner hela tiden gör Lidingö till ett av de roligaste loppen jag sprungit. Och när det är roligt blir det lättare. Maran är ju ett djävulskt enformigt stadslopp i jämförelse. 
När det gäller abborrbacken är den brant och lång men vi pratar ju knappast ett flera hundra meter högt grustag. Visst är den jobbig men jag hade räknat med värre. Jag hade väntat mig något i stil med att springa uppföra Hammarbybackens slalombacke. 

Hur var upplevelsen som helhet då? Mycket bra! Arrangemanget var proffsigt (även om det är en jävla bit (1,5 km) att gå mellan Lidingövallen där man lämnar väskor och hämtar nummerlappar till själva starten. Banan är varierande och mycket fin. Bästa avsnittet är det som löper längs med vattnet.
Jag sprang utan musik idag och saknade det aldrig. Det är också ett gott betyg. 
 
Tyvärr var det mycket trångt under HELA loppet. På andra lopp brukar alltid släppa efter cirka en halvmil men inte idag. Jag vet inte hur många gånger jag råkade stöta till någon annan eller fick någons armbåge i sidan. Jag hamnade visserligen i den allra sista startgruppen och sprang om folk under hela sträckan men jag vet inte om det var så mycket bättre i motionärsgrupper som startade tidigare. Jag hörde flera löpare som pratade om trängseln efteråt. 

Roligast var att "vinna" över den man med gul IK Gnosjö-väst som jag hade ofrivilligt följe med hela vägen. Vi sprang om varandra under i stort sett hela loppet men på upploppet tog jag honom. Jag hade hört hans röst i tre mil och hunnit blir rätt trött på hans ropande om att hålla till höger. Till en början skrek han "håll höger" vilket ju är rimligt om det är trångt. Det är kutym att högerfil är långsammare och vänster snabbare. Men efter ett tag orkade han inte säga hela utan skrek bara "höger". Vilket ju blev lite konstigt eftersom han kom älgande på vänster. Han flåsade som ett ånglok redan efter en halvmil men jävlar vad seg han var. Varje raksträcka och nedförsbacke sprang han om mig och i varje uppförsbacke sprang jag om honom. När han kom upp jämsides på upploppet passade jag på att utmana honom. "Okej vem vinner?" och tog i mitt sista. 
Han sa "nä du får ta det" och orkade inte springa om. 
Bakom mållinjen tackade jag honom för min tid (som blev mycket bättre än jag räknat med). "Om du inte hade stressat på mig hela loppet hade jag aldrig sprungit så här fort", sa jag och skakade hans hand. 
"Ja vi följdes åt. Då var det ju alltid till någon nytta", sa han. 

I mål #lidingöloppet

Posted by Andreas Jennische on Saturday, September 23, 2017


Sedan tryckte jag i mig en banan, två bullar, ett gäng muggar med saft och en kopp kaffe och åkte hem. 

Vi får se om det blir något nästa år. 

Sluttid: 2:35:36