Hårdaste bilen

Min kollega Zacharias Källdén tog den här bilden tidigare idag. Han skickade den till mig och jag hade tur att få tag på rätt person direkt. 

Det är värt att läsa bakgrundshistorien. 

Stockholm är vackert. Ibland måste man byta vy för att se det bara. Stannade till på Blasieholmskajen i morse för att försöka få en bild av hur Nobel Center kommer att kännas. Det är ju omöjligt att avgöra. Vyn dock:

Den här veckan är fan hård. Imorgon är det fredag och det är ju bra men först ska den jobbas igenom. Puh. 


Nödstopp på O'Learys i Katrineholm

Jag har varit i Katrineholm och vänt efter jobbet. Skulle hämta några saker i mammas och pappas hus. Hann till och med dricka en öl på O'Learys. Det fanns inte förra gången jag var där. Och där var folk! En tisdag! 

Jag känner hopp. 

För övrigt har jag läst @crj138:s långa text om Idrottsgalan i Galago idag och det var det roligaste jag läst på länge. Lyssna gärna på den korta intervjun med Gunde Svan. Sann igenkänning på den. Intervjuer man inte vill göra men ändå gör helt professionellt och utan känslor. 

Själv har jag gjort ett par pressträffar i dag. Intressant faktiskt. Den ena handlade om bostadsbyggande och skyskrapor.

Här vill Moderaterna bygga en ny stadsdel och Sveriges högsta hus.

Den andra om smarta transporter med el-fordon. 







Dags att steppa upp bloggandet

Imorgon börjar årets blogg 100. Utmaningen som går ut på att blogga minst en gång om dagen under ett hundra dagar i följd. 

Jag blir glad varje gång den där loggan dyker upp på Fredrik Wass facebook någon gång i slutet av februari. 
Utmaningen är en uppmuntran. Även om jag aldrig haft några större läsarskaror gör sammanhanget att det känns roligare än annars att fylla ens personliga utrymmet på internet med nytt innehåll. 
Jag har försökt två år tidigare och nästan klarat det. Nu är det tredje gången gillt. Om jag ska vara helt ärlig var jag först tveksam till att vara med. 
Det finns så mycket viktiga saker att säga i vår tid och varför ska jag då lägga tid på en blogg som väl närmast kan beskrivas som en dagboksblogg? Mer genomarbetade texter hinner jag inte med. Jag skriver hela dagarna på jobbet så när det är slut finns inte mycket kraft kvar. 
Men kanske finns en poäng med det allra enklaste också. Det kan vara inspirerande att få kika in i andras vardagliga liv. Och det kan vara roligt att berätta om det. Jag fokuserar på det senare. 
Så länge blogg 100 känns kul är jag med. Det står ju vem som helst fritt att inte läsa. Vi behöver mer kul. Fight for your right to party så att säga. 
Nu kör vi!

Kastaren

Mannen i svart dök bara upp. Han var inte en del av vårt inspelningsteam och vi upptäckte honom helt plötsligt under en extra lång  kameraåkning. Det var som om hans gestalt formade sig själv av den vita dimman och snabbt skiftade färg. 

Vår dolly grip Stilton var den som reagerade först. 

"Han kramar en snöboll!"

Han hade rätt. Den svarta gestalten, kastaren, som vi döpt honom till i efterhand, böjde sig ner och rafsade ihop snö med bara händerna. Han formade den omsorgsfullt. Den var stor som ett granatäpple men hur mycket vägde den?

"Tror du han siktar på mig!" skrekväste Stilton fram mellan sammanbitna käkar. 

"Varför skulle han sikta på dig?" sa jag. 

"Jag är dolly grip!"

Såklart han inte gör!" sa jag och försökte låta självsäker. I själva verket var jag osäker. 

Då. Gjorde. Han. Det.  

Kastaren skickade iväg snöbollen i en perfekt båge österut. Den landade utan ljud på en fläck med is och skare. 

"Hallå! Vem är du? Var har du sökt upp oss!?" skrek jag så starkt jag kunde. Snökanonerna låter ju så förbannat. 

Kastaren sträckte upp sina båda armar i luften och ormade ett tecken med höger hand. Fyra fingrar rakt upp. 

Sedan var han borta. Upplöst. 

Vi i filmteamet pratade aldrig med någon utanför gruppen om det som hänt. 

Tills nu...

Men vafan där borta står ju @frenker och sular snöboll!

A video posted by Andreas Jennische (@a_jennische) on




Vi stannar en liten stund i känslan när vi går där i allén

Vi gick på bio idag med tvillingarna. Promenerade dit genom allén på ett sådant där avslappnat söndagsmässigt sätt. 

Vi möter en mamma med en dotter i handen och jag fastnar på olikheten i deras blickar. Dottern med öppen och uppsluppen blick och mamman med en sammanbiten, lätt stressad. Uppenbart någon annanstans med tankarna redan på nästnästa "stopp" under den här dagen eller kanske till och med på nästnästnästa. 

Det var slående för att det var så typiskt. 

Jag tillbringar ofta tid med mina barn samtidigt som jag tänker på helt andra saker. Jag lär se precis likadan ut som den mamman typ varje dag jag hämtar barnen på skolan. Åtminstone mycket oftare än jag vill. 

Det lirar inte med bilden av den förälder man vill vara. Den där insiktsfulla och ständigt närvarande. Den glada och busiga. Alltid med en pedagogiskt lek på lut.

Jag promenerar vidare med ett av barnen i min hand och tänker just nu, just här, är det precis som det ska vara. Jag går med min son i handen. Min fru går och håller dottern i handen. Det är söndag och vi ska gå och se Sing. 

Det finns anledning att stanna i den känslan en stund.