Jag skrev en krönika på StockholmDirekt som handlar om vargar och mårdar i stan och hur dessa rovdjur fått en bostadspolitisk laddning.
Räkna tillbaka fem måndagar från idag och man landar på min första arbetsdag efter en sommarlovslång semester. Det känns oerhört längesedan, både själva semestern och den där första arbetsdagen. Det har hänt massor på de här veckorna. Jag har ansvarat för att fylla våra Söderortstidningar med relevant innehåll, bollat idéer och upplägg med alla fina kolleger som skriver, fotar och gör filmer och fått dra i en massa andra grejer som hör en redaktion till.
Jag jobbar just nu inte alls som reporter. Det är både bra och dåligt men jag trivs i den roll jag har just nu och ser också mycket framemot den jag kommer att ha framöver. Vi håller på att organisera om och saker och ting kommer att bli tydligare under de närmaste veckorna.
För att återknyta till den där semestern. Om det är något jag saknar (utöver frihet och sovmorgnar) så är det att vara ute i naturen. Att få blicka ut över en åker och få dra in krispig höstluft i lungorna och gå på knastrig grusväg. Promenera ner till sjön. Tälja lite. Såga lite. Kanske plocka några lingon.
En sådan fond gör det så mycket lättare att slappna av och få vila en stund från allt som rusar på.
En del klarar det där bra i stan. Jag klarar det ibland. Om jag ska behålla hälsan måste jag nog hitta ett bestående sätt att nå avslappning i vardagen. Det får bli höstens utmaning till mig själv.
Tänk att man skulle få ett sådant här barn, som åker till skolan på skateboard. Ibland är det svindlande att tänka på hur omöjligt det kändes för några år sedan. Och lika svindlande är det att tänka på hur det kan se ut om några år framåt i tiden.
Jag gör vad jag kan för att vara närvarande i stunden och verkligen ta in när sådant här händer. Ibland går det bra, ibland mindre bra. Anteckningar som denna är ett sätt att få upplevelser att fastna lite bättre.
När min dotter rullade till skolan på sin skateboard, en måndagsmorgon i september. Det är värt att minnas.
Hon blev arg på vägen, men bara lite. Och hon gav inte upp.
Det var en fin stund.
Det är fredag eftermiddag och middagen är handlad och ungarna är hämtade och den sista pingen i messengertråden på jobbet är besvarad. Det är som att dra ur en propp. Att få lägga sig ner och dåsa bort en stund är höjden av njutning.
Idag satt jag i soffan framför tv:n en hel timme bara för att jag hade tid. Fastnade i en kanal som är en kopia av Discovery och tittade på Aussie Gold Diggers. Ett program om australiska guldletare. Upplägget var detsamma som Ice Road Truckers, Moonshiners eller något annat av de där nature reality-programmen och det funkar alldeles utmärkt.
Blev själv lite sugen på att ta ett stort lån, köpa en dryblower och köra rakt ut i bushen med en baklastare. Eller inte. Jag skulle vara helt okej på att gå runt med metalldetektor men att svetsa ihop trasiga traktorer och laga sandrensarmaskiner, not so good. Och varmt är det. Typ 40 grader.
Nej jag skiter i det.