Det är så oerhört sorgligt. Människor har dött. Mitt i Stockholm. En av dem är ett barn som var på väg hem från skolan. Jag har sett den där fruktansvärda filmen inifrån en butik som inte visar något detaljerat men som ändå beskriver allt. Ena sekunden en vanlig fredagseftermiddag på Stockholms största shoppinggata, den andra ett skrikande helvete. Jag kan inte få den bilden ur huvudet.
Jag var i City igår eftermiddag efter att dådet blivit jämnt och jag jobbade. Jag försökte komma nära Åhléns och se med egna ögon hur där såg ut. Jag kom inte närmare än till Sergelgatan. Där var avspärrat och alla butiker runtomkring höll på att stänga. Det var mycket folk i rörelse och allmän förvirring. Precis vid uppgången från Plattan stod en polis med svarta kläder och hjälm och skrek: "Gå härifrån. Undvik folksamlingar. Det är pågående terror".
Jag fortsatte runt kvarteret. Jag var där i tjänsten, försöka ta bilder och röster för att kunna berätta om det som pågick. Folk rörde sig planlöst, ömsom nyfikna, ömsom rädda.
Avspärrningarna utökades och jag insåg att jag inte skulle kunna se själva platsen.
Jag fick löpande information från redaktionen om att det eventuellt hände andra otäcka saker i andra delar av stan (visar sig senare vara enbart rykte) och folk jag pratade med på gatan hade hört samma sak. Känslan jag bar med mig var att något fortfarande höll på att hända. Att det var allvar. I närheten av Hötorget mötte jag en förskolegrupp på väg hem från en utflykt, kanske ett teater- eller museibesök. Barnen tittade sig nyfiket och samtidigt otroligt omkring. En flicka sa "oj titta där" och pekade på brandbilar och poliser längre ner på gatan. Det högg till i min mage. Jag visste att en granne hämtat hem mina barn från skolan men det finns så många andra barn.
Utanför Gallerians entré mot Hamngatan stannade jag ett tag. Där stod en samling människor som försökte se ner mot Drottninggatan över Sergels torg. Där stod också Daniel Alling, Sveriges Radios reporter och en reporter från TV4. Alling gjorde för övrigt ett mästerligt jobb under hela kvällen med direktrapportering från olika delar av centrala stan.
När jag stod där fanns en grupp män intill mig som stod lutade över en mobiltelefon. Ett vittne hade varit i en restaurang i närheten av Åhlens när allt hände och hade tagit en bild på gatan utanför. Det var en av de vidrigaste bilder jag sett. Den visade en kropp. Det räcker så.
En stund senare stod jag längre ner på Hamngatan när en piket med poliser stannade på gatan. En av dem tog fram en megafon och sa: "Gå hem. Vi ska tömma City. Tunnelbanan står stilla. GÅ hem!"
Jag började röra mig hemåt efter ett tag. Snackade med folk som promenerade hemåt över Kungsan och vidare söderut. En man skulle till Skogås. Han hoppades bli hämtad med bil utanför tullarna. En annan skulle till Gullmars där han hoppades kunna ta en buss. En äldre kvinna traskade lugnt framåt och rökte en cigarett. Hon hade inte hört någonting om vad som har hänt men visste att tunnelbanan stod stilla. En lastbil har kört på människor och kraschat in i Åhlens, sa jag. Jag minns inte vad hon svarade men hon mottog beskedet med stort lugn. Terror någonting, mumlade hon och vek av mot Kungsträdgårdsgatan.
Ett lämmeltåg av människor, det är den bästa beskrivningen, tågade hem över broarna vid Slussen. Götgatsbacken var mörk av folk. På Hornsgatan stannade jag och pratade med Röda korset som ställt fram ett litet bord med kaffe, te, vatten och bananer på trottoaren. Inne i deras lokal fanns krisstödjare, stolar att vila på och laddare till mobilen.
"Vi vet att folk behöver vatten, något varmt att dricka eller bara få sitta ner och prata lite", sa verksamhetschefen.
Jag kom hem. Hämtade barnen hos grannen. De hade tittat på film och käkat chips. Ovetande om allt som hänt några kilometer därifrån. Jag lagade sen middag. Min fru kom hem. Jag ringde min bonusson. Jag, mina nära och kära och kolleger klarade oss bra. Vi hade tur. Det fyller mig med stora känslor. Samtidigt kommer jag hela tiden tillbaka till hemskare tankar. Jag tänker på de drabbade deras anhöriga, på föräldrarna till den flicka som var på väg hem från skolan.
På alla som sprang för sina liv och som fick uppleva sådant ingen ska behöva uppleva.
Det är många som gjort stordåd för att lidandet ska bli så litet som möjligt. Poliser, sjukvårdspersonal, frivilligarbetare och vanliga stockholmare. Mitt i allt är det mycket lätt känna en starkare kärlek till Stockholm än någonsin tidigare.
