Severance på Apple tv+ är bästa serien just nu, skriver Nicholas Wennö i tidningen jag jobbar på. Jag har tittat på de två avsnitt som ligger ute (Apple envisas med ofoget att släppa ett i veckan) och jag gillar. Tonen påminner om den i Devs och plotten kretsar kring ett stort tech-bolag som erbjuder, eller snarare kräver, av vissa anställda med säkerhetsklassade arbetsuppgifter, att operera in ett chip i hjärnan som gör att minnena av deras privata jag försvinner varje gång de går in på jobbet. Och när de stämplar ut igen vid klockan 17 och passerar ”delningsgränsen” så förlorar de minnet av jobbjaget. Det lanseras som det perfekta upplägget för att hitta balans mellan arbete och fritid. Men vem vill självmant glömma en del av sig själv åtta timmar per dygn? Och vad är det egentligen för arbetsuppgifter som utförs inne på det stora företaget Lumon industries? Upplägget har koppling till det verkliga livet. Det är många som ser sitt jobbjag och sitt privata jag som delvis olika saker. Jag har haft perioder när det varit i stort samma sak och blandats ihop hej vilt, men också varit med om det andra, när det finns ett visst mått av att spela teater på jobbet. Om du inte är glad och peppad på dagens uppgifter: tvinga dig att le. Det behöver ju bara hålla i en sisådär åtta timmar. Fake it til you make it, som det heter. I Severance krävs det visserligen ett oåterkalleligt kirurgiskt ingrepp, men efter det är det slut på allt fejkande. Det går automatiskt att ta av och på arbetsmasken. 

Jag tror att ovanligt många kan relatera till den här historien. I synnerhet just nu när alla är på väg tillbaka till kontorslandskapen och börjar ifrågasätta livspusslet, säger seriens regissör Ben Stiller i en intervju i DN.

Jag tror han har rätt. 

En hel helg med sådant här roligt har jag haft. Känns overkligt hur mycket det går att trycka in på två dagars ledigt.

Det fanns inte tid för oss under den tidiga sittningen hette det. Well, vi chansade och gick dit ändå. Ingen var där.

@ajennische

Det tog emot att sätta sig i bilen direkt efter att ha suttit framför datorn hela dagen, det ska erkännas, men motståndet bröts ner. Efter en burgare i Avesta, en kaffe på en mack och en påse salt lakrits kändes allt rätt bra igen och vips var vi framme. Frisk är jag också. Frisk och fri från karantän. Allt är upplagt för en fin helg med brädåkning. Klockan står på tidigt och dottern och hennes kompis är minst sagt pepp. Tomorrow = snow time.

@ajennische

Om böcker... typ

Det var längesedan jag tänkte på det uttrycket. Det bara kom till mig när jag skulle skriva något om att jag känner mig krasslig. Sjuk som en hund, som en hostande och hackande nakenhund. Tunn och rälig. Ådrig. Skakig.

Nej, vi stoppar där. Vidare mot genrelitteraturen. Jag håller som tidigare nämnt på att läsa alla Bosch-deckare i ordning, den amerikanska författaren Michael Connellys hårdkokta boksvit på 23 titlar. Jag är på den fjärde. Det är inte jättebra men det är underhållande. När jag läst alla ska jag titta på tv-serien Bosch. Så är planen.

Läsningen kan ge mig några berättartekniska knep, men det är oklart. Mer säkert är att den ger en längtan efter Los Angeles, även om mina minnen av den staden skiljer sig från bilden som Connelly tecknar.

PS. Apropå sjuka hundar och deckare. Den här är en av de bästa jag läst, En sista riktig kyss av James Crumley.