Efteråt sa hon det var kul i alla fall

Jag har ansträngt mig på pappafronten idag. I början av vintern jag sade till dotter att "du som vill testa att åka skidor i backe, vi kanske skulle åka bara du och jag och göra det. Ingen av de andra i familjen är ju intresserade."

Från hennes sida: Acklamation.
Men veckorna går ju och helgerna med och det är annat som är billigare och lättare att ta sig för.
Men idag. Jag gjorde det. Inte till fjällen. Men Lidingö är en resa det med. 
Och första gången spelar det ju ingen roll var man är för det är första gången och ska bara göras. 
Vi drog efter frukost. Var där FÖRE 11! Närmare HALV ELVA. Så dags har vi knappt lämnar frukostbordet i vanliga fall. 
Och skidor hyrde vi. Och pjäxor och hjälmar. Sedan åkte vi. Eller åkte och åkte. Det var första gången som sagt. 

Överlag gick det trots allt över förväntan. 

Jag fick uppfylla mitt löfte och dotter, ja efteråt sa hon det var kul. 

Nästa gång hoppas vi på lite mer kul under tiden bara. 




Hejdå vecka 6

Söndag kväll. Då vuxna blickar framåt igen, bläddrar igenom digitala kalendrar och kommer överens med partner om hämtning och lämning och eventuell egentid någon kväll. 

Jag blickar också bakåt. Hur var veckan som gick. Vad lämnade jag efter mig? Vad tar jag med mig?

Vi börjar med det lättaste. Det mätbara. På jobbet var jag med på möten, bollade idéer, skrev rubriker, delade länkar och tog emot tips. 

Jag skrev en hel del artiklar också. Sju av dem blev bättre än övriga:

Långläsning: Historien om MR-rådet eller Så missade Fi makten i Stockholm

Moderaterna varnar för Helldéns resa till Oslo

Ny pompös film ska peppa stockholmare på Citybanan

Stockholms nya t-banetåg får designpris - här är detaljerna

Förslag: Här kan Stockholm bygga på taken för fler hyresrätter

QUIZ: Vad kan du om Stockholms gamla och nya gatumat

Här byggs fyra nya idrottshallar 

På det privata planet tar jag med mig fint umgänge med barn och hustru nu i helgen och ett par lyckade träningspass tidigare i veckan. 

Jag har fixat kanalerna på tv:n också och det är värt att nämna eftersom det är typ omöjligt att komma ihåg sådant. 

Det är mitten av februari och fortfarande mörkt. Men kanske kanske var det en förnimmelse av vår som drog förbi idag när jag och dottern spelade basket vid Skrapan. 

Avklarad

Helgen är snart slut. 

Den har varit en kamp. 
Inombords. 

Vardag är en annan sak. Då är förutsättningarna tydligare. 
Helgen är så öppen. Och därmed svårare. 

Kastaren

Mannen i svart dök bara upp. Han var inte en del av vårt inspelningsteam och vi upptäckte honom helt plötsligt under en extra lång  kameraåkning. Det var som om hans gestalt formade sig själv av den vita dimman och snabbt skiftade färg. 

Vår dolly grip Stilton var den som reagerade först. 

"Han kramar en snöboll!"

Han hade rätt. Den svarta gestalten, kastaren, som vi döpt honom till i efterhand, böjde sig ner och rafsade ihop snö med bara händerna. Han formade den omsorgsfullt. Den var stor som ett granatäpple men hur mycket vägde den?

"Tror du han siktar på mig!" skrekväste Stilton fram mellan sammanbitna käkar. 

"Varför skulle han sikta på dig?" sa jag. 

"Jag är dolly grip!"

Såklart han inte gör!" sa jag och försökte låta självsäker. I själva verket var jag osäker. 

Då. Gjorde. Han. Det.  

Kastaren skickade iväg snöbollen i en perfekt båge österut. Den landade utan ljud på en fläck med is och skare. 

"Hallå! Vem är du? Var har du sökt upp oss!?" skrek jag så starkt jag kunde. Snökanonerna låter ju så förbannat. 

Kastaren sträckte upp sina båda armar i luften och ormade ett tecken med höger hand. Fyra fingrar rakt upp. 

Sedan var han borta. Upplöst. 

Vi i filmteamet pratade aldrig med någon utanför gruppen om det som hänt. 

Tills nu...

Men vafan där borta står ju @frenker och sular snöboll!

A video posted by Andreas Jennische (@a_jennische) on