Vi gick på bio idag med tvillingarna. Promenerade dit genom allén på ett sådant där avslappnat söndagsmässigt sätt.
Vi möter en mamma med en dotter i handen och jag fastnar på olikheten i deras blickar. Dottern med öppen och uppsluppen blick och mamman med en sammanbiten, lätt stressad. Uppenbart någon annanstans med tankarna redan på nästnästa "stopp" under den här dagen eller kanske till och med på nästnästnästa.
Det var slående för att det var så typiskt.
Jag tillbringar ofta tid med mina barn samtidigt som jag tänker på helt andra saker. Jag lär se precis likadan ut som den mamman typ varje dag jag hämtar barnen på skolan. Åtminstone mycket oftare än jag vill.
Det lirar inte med bilden av den förälder man vill vara. Den där insiktsfulla och ständigt närvarande. Den glada och busiga. Alltid med en pedagogiskt lek på lut.
Jag promenerar vidare med ett av barnen i min hand och tänker just nu, just här, är det precis som det ska vara. Jag går med min son i handen. Min fru går och håller dottern i handen. Det är söndag och vi ska gå och se Sing.
Det finns anledning att stanna i den känslan en stund.