Jag är mycket förtjust i Svenska Dagbladet just nu. När det välbalanserade nyhetsbrevet SvD Morgonrapport kom i morse fastnade jag för Malin Ekmans långa reportage om Black Lives Matter-protesterna i New York. Även om vinkeln i sig är ganska given, hur våldet splittrar New York-borna, så är det läsvärt. Det finns ett citat i artikeln som är så bra att det är värt att läsa artikeln bara för det.
Det är cykelbudet Domenic Manning som säger så här:
– New York är som en förälder. Hur mycket vi än säger att den inte gör det som (sic) bryr den sig. New York tar hand om sina invånare. Nu gör vi uppror mot våra egna föräldrar.
Det är ett fantastiskt citat. Att beskriva staden som man bor i som en förälder. Som uppfostrar en, som man får hjälp av och som man själv hjälper, som man betraktar som sin närmsta familj och delar framgång och motgång med. Jag tänker direkt på hur orimligt det känns att någon skulle uttrycka sig så om Stockholm. Att säga något så respektfullt, nästan tacksamt, om Stockholm skulle låta pretentiöst och påklistrat. Men när det handlar om New York känns det rimligt att säga att hur mycket vi än säger att staden inte bryr sig så gör den det.
Det är ett bra betyg för en stad skulle jag säga, att bli liknad vid en förälder.
Stockholm har lite att jobba på där. Så länge stan fortsätter att vara så segregerad som den är tror jag det blir svårt. Det måste till en större grad av gemensamhetskänsla först tänker jag, av att alla delar av Stockholm skapas av alla stockholmare tillsammans. Och att det utifrån uppstår en berättelse om vad Stockholm är som kan delas av en stor majoritet av alla stockholmare.