Jag har redan skrivit en massa på Facebook och Instagram om dagens Katrineholm Swimrun så om du känner att du fått veta vad du vill veta redan, sluta läs nu. Här går jag djupare in på saken och sätter lite fler ord på upplevelsen.
Det har varit en fantastisk rolig dag. När jag skriver det här har jag ett sådant där skönt "surr" i kroppen som alla som tagit i ordentligt någon gång känner igen. Surret sitter inte bara i benen som efter löpning utan i hela kroppen. Kanske allra mest i axlar och armar.
Jag har aldrig simmat så mycket crawl på så kort tid som idag. Min lagkamrat Daniel "Dala" Eriksson och jag sa till varandra en stund före start att vi inte skulle sikta på placering utan bara gå in för att ha kul. Det var på allvar, men kom att ändra sig lite under själva loppet. Bara någon minut innan start sa Dala att vi åtminstone borde ställa oss i främre delen av klungan eftersom vi är hyfsade löpare båda två – och loppet börjar med löpning en bit.
Sagt och gjort. Starten gick och vi satte fart. Kroppen kändes seg som kola. Jag sa inget men usch vad det var surt att springa. Jag fick kämpa mentalt för att hålla jämna steg.
Sedan var det dags för första simningen.
Efter att ha träningssprungit banan en gång för två veckor sedan ungefär (min första kontakt med swimrun någonsin) har jag tränat på att kunna crawla längre sträckor när tillfälle har givits. Jag har inte besökt någon simhall eller så utan passat på när jag ändå varit nere med ungarna vid sjön. Det har glädjande nog gjort skillnad.
Första simningen gick betydligt bättre än sist. Jag fick inte panik, kunde andas och tack vare mina nya simglasögon kunde jag både hålla koll på min lagkamrat och se vart jag skulle. Jag hade en näsklämma också. Det var en jäkla tur att den inte var viktigt för mig. Efter halva första simningen fick Dala (som har stort behov av näsklämma) en spark i ansiktet och tappade sin. Jag sträckte honom min och vi kunde köra på. En väldig massa folk simmade om oss där i vattnet men efter en kort stunds löpning igen visade det sig att vi låg trea! Hur det gått till fattade jag aldrig riktigt. Vi hade sprungit om en del par men aldrig att jag trodde att vi skulle ha hamnat så långt fram.
Nu hade mina ben också vaknat och löpningen kändes bättre. Dala satte fart och jag hängde på – nu utan större problem.
"Vi håller 4.30-tempo", sa Dala efter att ha kollat på klockan och jag tyckte det var sjukt snabbt.
Andra simningen var den längsta, cirka 360 meter (den sträckan simmar man två gånger) och gick precis som på träningen bättre än den första. Det måste vara något med att man hittat någon slags känsla. Jag hann tänka under själva simningen att "det här går ju bra, det är kul". För att aldrig ha tränat ihop (mer än den där enda gången) så var jag och Dala väldigt synkade. Jag fick en kick av att ta tre simtag, andas åt vänster, ta tre simtag ändas åt höger – och få se honom i jämnhöjd mata på i samma tempo. Vi blev omsimmade men vad gjorde det när det kändes så där. Och som Dala skrev på Instagram: det vi tappade på simningen tog vi igen på löpningen.
Känslan av att springa om flera par en bra bit in i tävlingen vägde upp känslan av att ha blivit omsimmade. Samma sak hände flera gånger.
Vi tappade en placering och slutade som fyra! Av totalt 43 startande. Strategin att gå in och ha kul var helt rätt. Sedan skadar det inte att det händer något i oss båda när man får på sig ett nummer.
Vi hade också ett otroligt stöd längs banan. Dala är en riktigt lokalkändis i träningskretsar och i vart och vartannat skogsparti stod folk och hejade. Och mitt eget tjatande inför loppet här på bloggen och på Facebook lockade till min stora glädje hit Kjerstin och Rolf från Västerås. Mamma och pappa var också på plats liksom Helene och barnen.
Tack även till Mattias, Jenny, Malin, Sandra och alla andra som hejade och tog bilder.
Det är en otroligt skön känsla att ha tagit i ordentligt och lyckats prestera något man inte trodde var möjligt. Varma applåder till arrangörerna för att ha skapat ett proffsigt kul och vänligt lopp!
