Några dagar ledigt. Hela kroppen skriker efter det. Och huvudet.
Det har varit en märklig vecka. Det har känts hos alla på jobbet att något inte varit som vanligt. Attentatet på Drottninggatan för en vecka sedan har orsakat en mental baksmälla. Det var flera av mina kolleger som uttryckte känslan med just ordet baksmälla. Jag har känt mig långsam. Livet har rullat på och allt sådant men det är som om någon fyllt en osynlig påse med lika osynlig bomull och tryckt ner den över huvudet på mig. Och där hade den suttit, i vägen, som ett dämpande filter. Eller kanske som ett skyddade skal.
Både och möjligen.
Tåget har precis lämnat Linköping. För så där 22-23 år sedan var jag här ofta. Inte varje helg men kanske varannan eller var tredje. Det är längesedan.
Det var på den tiden då Hultsfredsfestivalen lockade över 30000 personer.
Ibland undrar jag vad som hänt med alla som jag umgicks med då. Alla de där personerna som alltid var med men som man kanske egentligen inte umgicks med.
Förstå att ha en sådan reunion istället för alla klassåterträffar.
"Alla som brukade hänga hemma hos Alexandra runt 94-95 – nu träffas vi igen!"