Jag tänker en hel del på hur man gör det. Efter att ha lyssnat på Birgitta Ohlssons "Duktiga flickors revansch" och efter att ha läst den här artikeln tänker jag på det ännu mer än vanligt.
Enligt min egna bedömning är jag inte överbeskyddande. Men ställer jag rimliga krav? Lär jag dem att tackla livets svårigheter?
Kommer mina barn att bli människor som vill sträva efter något? Som är beredda att kämpa det de känner är rätt?
När jag läste den här intervjun med läraren Karin Nygårds idag kände jag igen mig. Kanske inte för att jag går runt och bär på en oro för mina barns skolgång eller för att jag känner ett behov av att lägga mig i allt hela tiden, utan snarare för att den miljö som beskrivs är den miljö mina barn vistas i. Stockholms innerstad. Medelklass. Engagerade akademikerföräldrar.
Som Karin Nygårds säger. Kanske är mycket vunnet för alla parter om vi bara spänner av lite.
Eller som tolvåringen här hemma säger: Take a chill pill.