Trekantsmackan blev en biljett till min tid som sandwich man

Jag åt en trekantsmacka till lunch häromdagen. Den gav mig minnen av London och min tid med arbetet som sandwich man.

Med cykel och vagn åkte jag runt bland arbetsplatser i södra London och försökte sälja blt:s, lettuce and tomato, soup, crisps and chocolate bars. Jag bar ett stort tråg på magen och hade en bag över axeln full med småpåsar chips. Det var ett arbete där man själv fick lägga upp beställningar för nästa dag och det man inte sålde fick man räkna bort som waste. Skatteinbetalningen skulle varje anställd själv ta ansvar för som det hette. Vi som arbetade där var en brokig skara. Gemensamt för oss var att vi var icke-britter. Chefen var autraliensare, någon var amerikan, någon fransman och en svensk var där ett tag också. En kille i min ålder som precis kommit ut ut brittisk fängelse efter att ha åkt dit i efter att ha försökt ta med sig stora mängder ecstacy när han skulle flyga hem till Sverige. Det finns mer att berätta om den där tiden som jag får återkomma till en annan gång. Men snubben som jobbade i motorcykelaffären nära Vauxhall tar jag med redan nu. Han var en smal rackare med lika brittiskt utseende som uttal och varje dag köpte både soppa och macka och chips. En av mina bästa kunder. Han pratade alltid om hur mycket gräs han hade rökt kvällen innan. Han jobbade och gick direkt hem och rökte järnet varje dag verkade det som. En riktig pajsare. Undrar om han jobbar kvar. 

Lunchmackan på bilden var bättre som biljett tillbaka i tiden än som smakupplevelse. Det var bättre kvalitet på dem jag sålde ur min låda på magen.