Så blev det sista juli och alla satte sig i bilen för att åka hem till Tanto. Sommaren är lång och kort samtidigt. Jag tycker att tiden är svår att förhålla sig till. När jag var ute och sprang idag tänkte jag på hur lätt det är att hoppa fram och tillbaka genom åren som gått. Vissa sträckor på min runda är starkt förknippade med en viss artist eller pod eller bok som jag lyssnat på när jag sprungit där tidigare. En bit av grusvägen får mig alltid att tänka på
Sick of it all till exempel. En annan på
Marc Maron och hans WTF podcast. Varför springer jag samma runda nästan varje gång? Och varför kommer jag att fortsätta göra det förmodligen många somrar framåt? Under de år jag sprungit den där rundan på somrarna, flera gånger i veckan, så har barnen gått från att vara bebisar till tonåringar. Men jag har bara varit samma hela tiden känns det som. Vissa minnen, sådana där som sätter sig utan att man vet varför, förstärker känslan av att tiden står stilla – samtidigt som den går fort.
Det där kan få allt att svindla ibland.
Plötsligt sitter vi hemma i köket på Södermalm, med veckorna på torpet bakom oss. Ett par timmar i en bil och tillvaron blir en annan igen
