Att läsa en bok om Mikael Persbrandt är inget för vem som helst. Många tänker ”ännu en illa skriven sak om en känd person som vill komma ut som god” = tidsslöseri = det där lämnar jag åt andra.
Men jag är svag för Mikael Persbrandt och att lyssna på han egen uppläsning har passat mig perfekt de senaste dagarna – som sällskap i verkstan, på springturerna och på tåget.
Tre saker har slagit mig:
- Herrejävlar vad karln har jobbat.
- Herrejävlar var karln har svinat.
- Herrejävlar vad karln har mått dåligt.
Det går upp och ner, upp och ner och när man tror att han verkligen nått botten, när han vadar i självförakt och skam på grund av alla människor han betett sig illa mot, ja då blir det ännu värre.
Carl-Johan Vallgrens språk är enkelt och effektivt men då och då tar han mer färg och målar detaljerade beskrivningar av händelser och känslostämningar.
Persbrandts inläsning är gripande och den som har minsta intresse av kändisvärlden runt de stora teatrarna och filminspelningarna får en del att gotta sig åt. Persbrandt är generös med namn.
Men främst är boken en ärlig beskrivning av missbruk och psykisk sjukdom – och om konsten att med rätt hjälp resa sig på nio.
När sista sidan är slut kan jag inte låta bli att tänka ”hoppas det håller mellan honom och Sanna Lundell, hoppas han fortsätter att vara en närvarande pappa, hoppas att han får hålla sig frisk”.
Jag tyckte om boken. Det känns rent ut sagt som att jag tycker om honom efter att ha läst den.