Cxrl andreas

Dalas ord på väg in till stan inför dagens drabbning är något de flesta som ställt upp i något lopp känner igen. Det är nästan aldrig så att det känns bra precis innan. 

Men vad bra det blev sedan! Och vad kul vi hade när vi väl fått starta!

Lag Pepparkällan & Rökärr överträffade sig själv även detta år vid Katrineholm swimrun! Målsättningen var att njuta av atmosfären längs banan, ha skoj och testa gränserna 💪 Inga problem att uppnå dessa mål med fantastisk bana och grym support längs vägen 😊 Otroligt nöjda med åttonde plats totalt i mål (av 73 lag) och femte bästa herrlag! Förvånansvärt så kändes simningen bättre än löpningen idag. Vi ser redan fram emot nästa års lopp, eller hur @ajennische!? 📷 @zorba68 & Angelica Sjöberg

A post shared by Daniel Eriksson (@dalaskywalker) on Aug 5, 2018 at 10:08am PDT

Stödet från publiken var enormt. Patrik, Mattias och Lisa, Björkbackenligan, Anna, mamma och pappa, syrran Klara och moster Ingrid var bara några av dem som var där för att backa upp oss. Dalas pappa Jan-Erik hade gjort en fantastik banderoll som vi båda tyvärr missade under själva loppet men som vi förevigade på bild efteråt. Bara en sådan sak. 

Löpningen var lite segare än förra året men det visste vi. Både jag och Dala har haft en sämre löparvår än vanligt. Simningen dock var en njutning. Till och med de långa sträckorna på nära 400 meter gick fint. Och vi var bra i synk. Det var helt klart värt att köra med en dolme för att kunna slappna av lite mer i benen. Det var också värt att INTE köra med paddlar. 

Våtdräkt har jag inte behövt tänka på alls på grund av värmen och löparskorna som brukar stå på torpet funkade fint att springa i. De släppte igenom vatten bättre än mina nya. 

Efter 12 kilometer varav 1,4 simning kom vi in på plats 8 av 73. 

Det är vi båda väldigt stolta och glada över. Vår ambition att ha kul gav även ett gott resultat.  Det är för övrigt lätt att ha kul under det här loppet. Det är en välkomnande atmosfär med allt från extremt rutinerade lag till kompletta nybörjare. 

Och själva swimrun-upplägget, med tävling i par, gör att man kan peppa varandra och småprata lite under tiden, vilket bara ökar lyckokänslan. Inte alls som under löplopp när hela sträckan ofta bara är en enda kamp mot sig själv – för att kunna känna glädje efteråt. 

Katrineholm Swimrun är ett sympatiskt lopp. Arrangörerna är värda allt beröm.

Jag ser redan framemot 2019. 

PS. Medaljen var skitsnygg även i år, helt i trä och så väldesignad att den förtjänar att sparas och vårdas. Det vad de gör Raw Cut Studio. 

PS 2. Stort tack till den som gjort att jag överhuvudtaget testat swimrun – min lagkamrat Daniel Eriksson. Jag är så glad att få göra det här med dig!