Jag vill veta allt om nya Direktpress.
Ja, det är min nya take på det här, att namnet Mitti faktiskt inte blir kvar. Det är mycket känslor i den här sammanslagningen skulle jag tro och där spelar namnet roll. Att välja bort Mitti (trots att det är ett mer etablerat och välkänt namn hos stockholmarna) skulle visa vem som köpt vem. Även om Mitti skulle bli kvar som namn så dyker det nog upp något annat som signalerar att Roland Tipners gäng är köpare och inte uppköpta.
Jag har massor av frågor kring den här affären men pekar här ut två stora som inte går att komma runt.
1. Hur ser affären framåt ut? Annonsmarknaden ser knappast ljus ut. Hur ska man dra in mer pengar? Det gör inte spara till vinst. Behåller man de 39 stadsdels- och kranskommuntidningar som Mitti byggt upp, eller tar man bort några? Siktar man på tvådagarsutdelning någonstans? Eller försöker man knyta allt närmare SDR och satsa mer på olika typer av content?
Och hur blir det med den digitala affären? Den har inte varit prioriterad från DP-håll på senare år.
2. Hur stor ska personalstyrkan vara? Färre än en reporter per edition har varit Direktpress melodi senaste åren. Och minst lika viktigt, hur ska dessa två ärkerivaler till tidningshus först bantas och sedan bli ett, rent kulturellt? Det blir minst sagt en utmaning.
Under mina år på Direktpress var jag en av de ivrigaste påhejarna av att måla ut Mitti som något vi verkligen inte ville vara. Vi var bättre på allt utom kanske personalpolitik och varumärkesbyggande. Att vi jobbade strukturerat och var noga med att följa upp det vi gjorde för att dra nya lärdomar, nja det försökte vi nog inte heller ge sken av att vara bäst på. Och att alla olika redaktioner inom Direktpress skulle bära en enda kultur? Nja, knappast.
Men att med små medel göra bra lokaljournalistik var vi verkligen jättebra på ett tag. Och även Mitti, det kan jag säga nu när jag slutar på Direktpress.
Hur som helst finns en gräns för hur liten en redaktion kan bli. Och ju mindre den är desto viktigare blir det att ha nyckelspelare kvar som orkar dra lasset. Joakim Fransson som utsetts till chefredaktör nu när det står klart att Claes de Faire lämnar, har ett hästjobb framför sig som jag ser det. Och inte bara han.
Det tråkigaste med hela grejen är att delar av personalen snart inte lär ha något jobb alls.