Gratistidningsbranschens största event på hela året gick av stapeln på Berns på fredagen.
Det var en
bättre dag än väntat. Högre klass på både talare och utformning än tidigare, även om jag skulle önskat lite djupare diskussioner och mer tid till frågestund om debatt om utmaningarna branschen står inför. Det blir lätt lite ”allt vi gör är fantastiskt och det är omvärlden det är fel på om den inte förstår det”, annars.
Jan Scherman belyste vilken viktig demokratifrämjare lokala gratistidningar kan vara och tryckte på behovet att ett utökat mediestöd på området. Han har poänger men utan en diskussion om vilka krav det journalistiska innehållet ska uppfylla blir det lite platt. Det hade varit givande med en öppen och självrannsakande debatt på ämnet. Det är ett enormt spann inom branschen, från samhälls- och politikbevakande lokaltidningar till annonsblad där reklamsidor blandas upp med ytterst få och glättiga intervjuer med lokala företagare.
Självinsikten, är den på topp?
Samma känsla av brist på självrannsakan och ifrågasättande av nuvarande affärsmodeller fick jag efter att ha lyssnat på Staffan Hulten, vd på mediaanalysföretaget Ram. Han visade graf efter graf på gratistidningarnas förträfflighet (tillsammans med dagspress på papper och tidskrifter) när det gäller att skapa engagemang och positiva upplevelser av reklam.
Om fakta visar att vi mediet är så bra, varför tjänar vi då inte mer pengar? frågade Hulten retoriskt.
Ingen i publiken nappade men Claes de Faire, dagens konferencier (till vardags chefredaktör på Fokus, högg på betet.
I de flesta företagsssammanhang skulle ett sådant här resultat leda till ifrågasättande av kompetens och management. Är det en fråga om bristande kompetens hos säljorganisationer och företagsledare? undrade de Faire.
Nej, sa de få åhörare som kände sig tvungna att replikera. Deras huvudargument är att det är fel på mediebyråerna som inte fattar hur bra det är att annonserna i tryckta gratistidningar och utöver det så skapar digitaliseringen kaos och misär på marknaden, varför digitaliseringen bör motverkas.
Det kan omöjligt vara hela förklaringen, tänker jag. Jag hade önskat höra initierade personer fördjupa sig i detta.
Stockholm är Stockholm
En annan tanke jag inte kan släppa efter gårdagen är att det verkligen inte är samma sak att göra hushållsutdelad lokaltidning i storstad som i en liten ort ute i landet. Våra gratistidningar (och Mitti) kan inte göra likadant som Annonsbladet Dalarna kan. Läsarna och kunderna har andra behov. Det skulle jag också vilja veta mer om. Utbudet är större, konkurrensen hårdare och intresset för närområdet inte lika stort. Man bor visserligen i Farsta eller på Södermalm men är också stockholmare.
Svårigheten att nå ut blev mycket tydlig när kulturminister Amanda Lind (MP) under sitt korta besök under förmiddagen fick frågan vilken gratistidning hon läser.
– Jag bor i Vasastan, så jag läser... Vasanytt, heter den så?
Nej, Amanda Lind är långtifrån ensam om att ha fel. Det finns två gratistidningar i hennes stadsdel. Mitti Vasastan och Vi i Vasastan. Det är alltför vanligt att vi blandas ihop och/eller att folk säger fel namn. Ett aber. Jag jobbar på Direktpress, som gör StockholmDirekt.se och Vi i Vasastan, Södermalmsnytt och Tidningen Hammarby/Skarpnäck och drygt 20 till med andra namn. Ja ni fattar ju att det är svårt.
Alexandra Pascalidou körde ett 25 minuter långt brandtal om allas skyldighet att kämpa för demokrati och allas lika värde. 100 kilometer i timmen och fokus på förorten. Hennes bästa råd till medier är att berätta helt vanliga historier om helt vanliga människor i förorten.
Bra där Mitti
Under kvällen pratade jag med flera journalister på Mitti. En stor ovanlighet. Trots att vi jobbar så nära träffas vi i princip aldrig. Jag hälsade på chefredaktören Anna Körnung och gratulerade till priset för Årets sajt. Jag hälsade på Erik Thorsson (en av nyhetscheferna) och hade nöjet att sitta bredvid Mitt i Vasastans reporter Ida Persson. Det var roligt. Jag hade för övrigt stor tur med bordsplaceringen för på min andra sida hade jag vår egen stjärna Matilda Lundberg.
Vi (Direktpress-kedjan) var nominerade till hela åtta priser men tog bara hem två. Årets initiativ gick till SkärholmenDirekt för deras specialbilaga inför Skärholmens 50-årsfirande och Årets reportage i klassen samhälle gick till superreporter Louise Bornhall på Järfälla tidning för det fina reportaget om kvinnliga polisers 60 år långa (korta) och kampfyllda historia i Stockholm. Läs här. Mikael Andersson har tagit bilderna.
Även om det varit roligt att vinna fler priser så var det en genomgående bra dag och kväll.
***
*****