Slog personligt rekord i vändningar

Trots svintrött höll jag mitt ord och simmade efter jobbet. En halvtimme i för mig högt tempo. Jag pausade då och då men kunde köra fler längder på raken än sist – dessutom med helt okej vändningar under vatten. Det är en fin  känsla att få till en kontrollerad vändning nära kanten så att frånsparken blir stark. Det är riktigt jobbigt att crawla men jag gillar det bara mer och mer. Det är något rent över det. Som att springa. Mitt mål är att hitta en lunk i simningen och kunna hålla på länge i ett sträck utan att krokna. Det går långsamt framåt. 

Innan jag började crawla trodde jag att det skulle vara en prövning främst för axlarna (utöver andningen då) men det tar på hela kroppen. Trots att mina bensparkar är tämligen usla blir jag rejält trött i benen efter att ha simmat.

25 meter om och om igen

Lördagar som börjar med sovmorgon och sedan aldrig riktigt tar fart är inte bra för mig. Det gör mig rastlös. Så den här lördagen gjorde jag det rätta, gick upp tidigt och drog till Eriksdalsbadet. Crawlade i fyrtio minuter och blev helt slut. Och glad. 

Jag kan ännu inte crawla 40 minuter utan pauser men flera gånger fick jag åtminstone till helt okej vändningar under vattnet. Sakta men säkert blir jag bättre. Hoppas att Daniel vill ha mig som teammate i swimrun i sommar igen. Jag kommer att vara en mycket bättre simmare den här gången.

Det är något speciellt med att simma jämfört med annan träning. Vissa ögonblick slår en känsla av tidlöshet in. Kroppen känns viktlös och omgivningen försvinner. Man blir ett med vattnet utan att bli rädd. En underbar känsla.

@ajennische

Crawlkurs here I come

Imorgon ska jag börja på en crawlkurs! Det var efter sommarens swimrun med Daniel som jag fick feeling och drabbades av en längtan efter att kunna frisimma fort och långt. Så innan jag hann ånga mig hade jag tryckt på "bekräfta köp" och är nu anmäld till en åtta gånger lång simkurs i Polisens IF:s regi på Eriksdalsbadet. Det ska fan bli skitkul. Det var åratal sedan jag hade en stående tid för något som bara är mitt. Söndagkvällar är dessutom en mycket bra tid i en tajt familjevardag. Jag har till och med läst all info så långt i förväg att jag hunnit skaffa mig det jag behöver. Det vill säga badmössa, simglasögon och simfötter. Ja, man ska ha simfötter. 

---

I övrigt har jag sedan länge lämnat sommarens #torplife. Inte rent tidsmässigt, då handlar det bara om tre veckor, men mentalt. Efter två veckors jobb är det nu workmode som gäller. Så är det, vare sig jag vill eller inte. Apropå jobbet är det något annat nu än det var när jag lämnade i inför semester. Då var jag i huvudsak reporter, nu tillförordnad nyhetschef (en av flera). Det betyder att jag under ett par månader framåt har ansvaret för att sätta ihop smakfulla papperstidningar i Söderort – utöver att driva trafik till StockholmDirekt.se.

Det är ovant, ansträngande men också kul. Tack vare fantastiska kolleger är det betydligt lättare än vad jag trott. Big ups till alla er! 

---

Det ser tyvärr ut att dröja några helger innan jag kommer ut till torpet igen. Dels har vi en del inplanerade saker att göra här hemma framöver, dels saknar vi för närvarande bil. Jag och Helene avslutade nämligen årets #torplife med att smälla med ett rådjur eller om det var en hjort. På Hållstavägen i skyningen sa det bara "dunk" och så var halva fronten intryckt som en demolerad ölburk. Lyckligtvis blev det bara plåtskador så vi kunde köra hem men bilen är på verkstad ett tag till. Det stackars djuret såg vi inte röken av men det satt päls kvar på bilen. Vi ringde polisen och gjorde allt man skulle, knöt en plastpåse på närmsta stolpe och blev lovade att det skulle komma jägare och döda det förmodligen mycket skadade djuret. Vi var skakis när vi körde vidare men vi kom hem i alla fall. Barnen var inte med just då och lika bra var nog det.

---

Om bara några timmar ska jag gå upp igen så jag slutar nu. Jag har bestämt mig för att se McGregor – Mayweather och om jag ska klara det bör väl klockan ringa någon gång vid 04.15. Jag vet inte vem jag ska hålla på riktigt men underhållande lär det bli oavsett. Att döma av oddsen på Unibet vinner Mayweather.

Sleep tight.

På återhörande.

Långa blogginlägget om dagens swimrun (och en massa bilder)


Jag har redan skrivit en massa på Facebook och Instagram om dagens Katrineholm Swimrun så om du känner att du fått veta vad du vill veta redan, sluta läs nu. Här går jag djupare in på saken och sätter lite fler ord på upplevelsen. 
Det har varit en fantastisk rolig dag. När jag skriver det här har jag ett sådant där skönt "surr" i kroppen som alla som tagit i ordentligt någon gång känner igen. Surret sitter inte bara i benen som efter löpning utan i hela kroppen. Kanske allra mest i axlar och armar. 
Jag har aldrig simmat så mycket crawl på så kort tid som idag. Min lagkamrat Daniel "Dala" Eriksson och jag sa till varandra en stund före start att vi inte skulle sikta på placering utan bara gå in för att ha kul. Det var på allvar, men kom att ändra sig lite under själva loppet. Bara någon minut innan start sa Dala att vi åtminstone borde ställa oss i främre delen av klungan eftersom vi är hyfsade löpare båda två – och loppet börjar med löpning en bit. 
Sagt och gjort. Starten gick och vi satte fart. Kroppen kändes seg som kola. Jag sa inget men usch vad det var surt att springa. Jag fick kämpa mentalt för att hålla jämna steg. 

Sedan var det dags för första simningen. 

Efter att ha träningssprungit banan en gång för två veckor sedan ungefär (min första kontakt med swimrun någonsin) har jag tränat på att kunna crawla längre sträckor när tillfälle har givits. Jag har inte besökt någon simhall eller så utan passat på när jag ändå varit nere med ungarna vid sjön. Det har glädjande nog gjort skillnad. 

Första simningen gick betydligt bättre än sist. Jag fick inte panik, kunde andas och tack vare mina nya simglasögon kunde jag både hålla koll på min lagkamrat och se vart jag skulle. Jag hade en näsklämma också. Det var en jäkla tur att den inte var viktigt för mig. Efter halva första simningen fick Dala (som har stort behov av näsklämma) en spark i ansiktet och tappade sin. Jag sträckte honom min och vi kunde köra på. En väldig massa folk simmade om oss där i vattnet men efter en kort stunds löpning igen visade det sig att vi låg trea! Hur det gått till fattade jag aldrig riktigt. Vi hade sprungit om en del par men aldrig att jag trodde att vi skulle ha hamnat så långt fram. 

Nu hade mina ben också vaknat och löpningen kändes bättre. Dala satte fart och jag hängde på – nu utan större problem. 
"Vi håller 4.30-tempo", sa Dala efter att ha kollat på klockan och jag tyckte det var sjukt snabbt. 

Andra simningen var den längsta, cirka 360 meter (den sträckan simmar man två gånger) och gick precis som på träningen bättre än den första. Det måste vara något med att man hittat någon slags känsla. Jag hann tänka under själva simningen att "det här går ju bra, det är kul". För att aldrig ha tränat ihop (mer än den där enda gången) så var jag och Dala väldigt synkade. Jag fick en kick av att ta tre simtag, andas åt vänster, ta tre simtag ändas åt höger – och få se honom i jämnhöjd mata på i samma tempo. Vi blev omsimmade men vad gjorde det när det kändes så där. Och som Dala skrev på Instagram: det vi tappade på simningen tog vi igen på löpningen. 


Känslan av att springa om flera par en bra bit in i tävlingen vägde upp känslan av att ha blivit omsimmade. Samma sak hände flera gånger. 


Vi tappade en placering och slutade som fyra! Av totalt 43 startande. Strategin att gå in och ha kul var helt rätt. Sedan skadar det inte att det händer något i oss båda när man får på sig ett nummer. 
Vi hade också ett otroligt stöd längs banan. Dala är en riktigt lokalkändis i träningskretsar och i vart och vartannat skogsparti stod folk och hejade. Och mitt eget tjatande inför loppet här på bloggen och på Facebook lockade till min stora glädje hit Kjerstin och Rolf från Västerås. Mamma och pappa var också på plats liksom Helene och barnen. 
Tack även till Mattias, Jenny, Malin, Sandra och alla andra som hejade och tog bilder. 

Det är en otroligt skön känsla att ha tagit i ordentligt och lyckats prestera något man inte trodde var möjligt. Varma applåder till arrangörerna för att ha skapat ett proffsigt kul och vänligt lopp!

Massor av fler bilder här! Bland annat en på mig och Dala precis vid målgången. 

Laddar med helnöt och marmeladkulor

Imorgon är det äntligen dags för Katrineholm Swimrun, 11 kilometer totalt varav 1,2 kilometer simning (uppdelat på fem sträckor). Jag är redo. Simglasögonen och näsklämman har jag inte hunnit testa men jag tänker att ingen av grejerna kan göra det svårare att simma än vad det redan är. Jag kommer att springa i mina vanliga löparskor och använda den billiga trekvartsvåtdräkt jag köpte på XXL för några veckor sedan. Jag hade tänkt gå ner till sjön och simma en bit idag men jag har varit moody och nedstämd hela dagen så det blev aldrig av. Oklart varför. Jag hanterade läget genom att snickra ihop större delen av en ny arbetsbänk i ladan samt äta en rejäl mängd choklad (Marabou helnöt ftw) och finska marmeladkulor. Nu känns det bättre. Är inställd på att ha kul imorgon och på att få dela en mäktig upplevelse med min lagkamrat Dala.