Öde Södermalm och tidningsklotter

Hammarbyslussen. Helt öde och tyst var det när jag sprang förbi för en stund sedan. Såg bara en handfull personer längs Årstaviksrundan.

Det är läskigt när det är så där öde. Det ger mig alltid tvångstankar om lönnmördare när jag springer ensam i mörker. Tror det blev värre av den mörka musik jag lyssnade på. 

Men det gick bra. Jag är hemma i tryggt förvar. 

Roligast på redaktionen i dag var att prata några ord med Max Entin. Han är lärare och tecknare och gjorde den här skojiga teckningen på en av våra tidningar. 

Det blev en artikel också. Den kan du läsa här:





Leif-Ivan ringde upp från Florida

Vi fick ett tips om att entreprenören Leif-Ivan Karlsson som vi intervjuade i höstas konkat med syfte att bli av med personalen. För en gångs skull visade sig att det var exakt så.

Leif-Ivan Karlsson ringde själv upp från Florida och talade om hur det låg till. Artikeln går att läsa här.

###

Det här dagliga bloggandet har lett till att jag letat runt lite mer än vanligt för att hitta andra notoriska skribenter. Rasmus Elfton (en före detta bloggare på Södermalmsnytt) till exempel har en tjusig liten pjäs här.

### 

Och så var det det här med vintern som kom tillbaka med besked. I morse mötte jag en lastbil som stod och snurrade på Jägargatan på väg upp till Södersjukhus-bygget.



Hejdå vecka 6

Söndag kväll. Då vuxna blickar framåt igen, bläddrar igenom digitala kalendrar och kommer överens med partner om hämtning och lämning och eventuell egentid någon kväll. 

Jag blickar också bakåt. Hur var veckan som gick. Vad lämnade jag efter mig? Vad tar jag med mig?

Vi börjar med det lättaste. Det mätbara. På jobbet var jag med på möten, bollade idéer, skrev rubriker, delade länkar och tog emot tips. 

Jag skrev en hel del artiklar också. Sju av dem blev bättre än övriga:

Långläsning: Historien om MR-rådet eller Så missade Fi makten i Stockholm

Moderaterna varnar för Helldéns resa till Oslo

Ny pompös film ska peppa stockholmare på Citybanan

Stockholms nya t-banetåg får designpris - här är detaljerna

Förslag: Här kan Stockholm bygga på taken för fler hyresrätter

QUIZ: Vad kan du om Stockholms gamla och nya gatumat

Här byggs fyra nya idrottshallar 

På det privata planet tar jag med mig fint umgänge med barn och hustru nu i helgen och ett par lyckade träningspass tidigare i veckan. 

Jag har fixat kanalerna på tv:n också och det är värt att nämna eftersom det är typ omöjligt att komma ihåg sådant. 

Det är mitten av februari och fortfarande mörkt. Men kanske kanske var det en förnimmelse av vår som drog förbi idag när jag och dottern spelade basket vid Skrapan. 

Vi stannar en liten stund i känslan när vi går där i allén

Vi gick på bio idag med tvillingarna. Promenerade dit genom allén på ett sådant där avslappnat söndagsmässigt sätt. 

Vi möter en mamma med en dotter i handen och jag fastnar på olikheten i deras blickar. Dottern med öppen och uppsluppen blick och mamman med en sammanbiten, lätt stressad. Uppenbart någon annanstans med tankarna redan på nästnästa "stopp" under den här dagen eller kanske till och med på nästnästnästa. 

Det var slående för att det var så typiskt. 

Jag tillbringar ofta tid med mina barn samtidigt som jag tänker på helt andra saker. Jag lär se precis likadan ut som den mamman typ varje dag jag hämtar barnen på skolan. Åtminstone mycket oftare än jag vill. 

Det lirar inte med bilden av den förälder man vill vara. Den där insiktsfulla och ständigt närvarande. Den glada och busiga. Alltid med en pedagogiskt lek på lut.

Jag promenerar vidare med ett av barnen i min hand och tänker just nu, just här, är det precis som det ska vara. Jag går med min son i handen. Min fru går och håller dottern i handen. Det är söndag och vi ska gå och se Sing. 

Det finns anledning att stanna i den känslan en stund.