Kvinnorna och staden – absolut sevärd

Kampkvinnan, musikproffset och Julitabon Marie Selander har gjort teater av Kerstin Ekmans romansvit om Katrineholm kring förra sekelskiftet. Jag och Helene var och såg den idag vid Lokstallarna inne i stan. Det finns mycket att säga men jag nöjer mig med den korta versionen: Den är mycket bra. Bitvis riktigt drabbande. 

Musiken är genomgående stark (skriven av Selander) och sångerna har en bärande roll i att föra berättelsen framåt. Pjäsen ger en nyttig påminnelse om vad fattigdom driver människor att göra och att fattigdomen alltid drabbat kvinnor och barn hårdast. Den spelas fram till den 22 juli. Det finns fortfarande bilkettter kvar till föreställningen 20 juli. Se den om du har möjlighet. 
Kuriosa: Marie Selander är mamma till Jouni Haapala trummisen i De lyckliga kompisarna. Pappa är Tuomo Haapala som spelar kontrabas i Kvinnorna och staden. 

Kuriosa 2: Micke Mårtensson som gör flera roller i Kvinnorna och staden (superproffsig) är uppvuxen i Julita, sjöng länge i dansbandet Highlights och blev viral 2016 efter att ha skrivit en inlägg om mäns hot om våld mot kvinnor. 



Vad håller ni på med Sörmlandstrafiken? Vad f** har ni gjort med Husby?

Stolpen is back! I ny tappning. Seglen som skuggar utebordet är därmed uppe igen och säsongens första bygge är klart. Jag känner stor glädje just nu men den kan snabbt gå över till ilska. Om den nya stolpen visar sig vara lika klen som den gamla kommer jag inte att hålla igen. Att få upp de där seglen i en konstruktion som håller kommer att följa mig i graven är jag rädd. 

Men det tar vi då. Nu är nu och än så länge är det stadigt. 

** 
För övrigt tog jag och tvillingarna buss 414 in till Katrineholm idag för att klippa sonens hår samt inhandla nya springskor till dottern.  En sak störde mig. Stoffes gamla hållplats hade bytt namn från Husby till Huseby. Ett E mitt i alltihop. Helt utan anledning. Jag blev djupt störd av detta och måste söka svar på varför detta har hänt. Varför Sörmlandstrafiken? Varför detta idiotiska?

För inte kommer jag väl ihåg fel? Inte har väl hållplatsen hetat Huseby i alla tider? Det kan inte vara så. Det bara kan inte. 

”Ett veganfik här, kan det funka”? frågar jag

Första lasset till tippen för den här sommaren är avklarat. Det är märkligt hur det kan fyllas på med så mycket bråte och skit att det går att åka till tippen med släp varje år. Pappa hade lånat en kärra och var schysst och svängde förbi. När jag ändå var igång städade jag ut verkstan. Det var längesedan där var så rent. 

Jag har stannat kvar i Katne för att göra Systemet och handla inför midsommar. Tog med mig en 70 liters ryggsäck för att kunna ta bussen hem och den är FULL. Sjukt tungt är det. Jag får se det som ett träningspass, osynlig vardagsträning. 
Det är märkligt öde i centrum av den här stan. Det är det alltid. Och jag kommer aldrig att tycka om det. Men det finns bitar att gilla. 

Bokhandeln Hjalmar Petterssons till exempel. Välsorterad och med serviceminded personal. Kvinnan i kassan pratar som om hon känner mig men det tror jag inte att hon gör. Hon tycker att jag ska se till att det blir sol. ”Jag ska göra vad jag kan”, säger jag. 
Jag ska byta en bok jag fått. Den glada kvinnan säger att Åsa Linderborgs och Göran Greiders bok om populismen är bra. Jag tackar för tipset men tar en annan. ”Se till att fixa fram lite sol nu!” säger hon när jag går. 

Fiket Mums (hette Sköna Gertruds förut) som ligger på torget är ett annat tips. Hembakat och helt vegan. 
Min mamma berättade om det. 
”Funkar det med ett helveganskt fik här i Katrineholm?”, undrar jag. 
– Ja. Vi hoppas det. Vi har bara haft öppet den här veckan, svarar Mariana Ljunggren, en av tre som driver stället. Hela trion är själva veganer. 
Mina lokalreportertakter kickar in så jag tar namn och berättar att jag vill skriva några rader på Facebook. Ett nyöppnat veganfik på bästa adress i Katrineholm är ju en snackis. 
Mariana ropar ner kollegan Susanne Carlsson-Ström och jag tar en bild. 
Jag får reda på att det här ska vara det enda renodlade veganfiket i regionen. Nyköping ska det närmaste ligga i. 
De frågar vem jag är och det visar sig att båda känner mina föräldrar. Och Susanne har haft båda mina systrar i dansundervisning och hennes dotter har gått i min brorsas klass på gymnasiet. Det är en koppling min mamma redan berättat om men som först nu blir intressant när det finns ett ansikte till namnet. 
Att börja snacka med folk lite hur som helst is the shit. Ger alltid en bra känsla. Det blir en supertrevlig stund där i väntan på bussen och jag kan inte låta bli att köpa en linssoppa med hembakt bröd. 
Jag lovar att hälsa alla syskon och föräldrar när jag går. 

Ett dygn i Katrineholm | Fyra bilder

Mina föräldrars hus i Katrineholm har aldrig varit mitt hemma. De flyttade dit efter att jag flyttat hemifrån. Det påminner om mina farföräldrars gamla hus i Vänersborg.

Det är trevligt att vara där och träffa syskon och syskonbarn. Vi hade en sådan gathering i helgen.

Stationen är finare än det mesta i stan. Och den ligger i Norr City. Den bästa delen av Katrineholm.

Den här väggen är baksidan på ett förråd eller garage. Till höger ligger en Coop-butik. Till vänster en återvinningscentral. Här har funnits klotter sedan jag var barn, som tvättats bort och tvättats bort och tvättats bort igen. Laglig vägg någon?

Det vackra gamla Lokstallet har blivit en häng för kreativa unga. Här finns också en skatepark.

Vi var bara närmsta familjen. Börjar bli mycket folk. Och då saknades ändå brorsan och hans sambo.