Cxrl andreas

I går var det gala. DP Awards 2017. Vilken fest. Nu skulle det avgöras vad som var "bäst" förra året. Allt mycket internt och roligt. För en utomstående kan det verka märkligt att vinnarna blir glada, men det blir man, trots att de nominerade alltid väljs med ironisk blick. Kategorin "Årets reporterbild" är en stor skrattfest. Vinnaren i år: en mycket stolt Lotten Engbom. Själv tog jag hem Årets push på en tveksam lansering av Hesa Fredriks larmande över Stockholm i december.

Konferiencer som tidigare: the almighty Tomasz Pozar.

Stort tack till Micke Toll och Mimmi Epstein som fixade allt!

Jag skulle säga att hela hemligheten bakom StockholmDirekt och det vi lyckas med går att koka ner i det som belyses en sådan här kväll. 

Sedan blev det karaoke och mingel för hela planeten ända till sent. Utan att jag riktigt förstod hur det gick till var jag plötsligt anmäld för att tillsammans med Sacharias Källdén sjunga min gamla pojkrumsfavorit Shattelaha med Bon Jovi. Vilken duett! Tur jag hade stöd. Publiken (särskild Kevin Wedin) backade upp med fulla halsar.

En alltigenom mycket bra kväll.

När jag ändå är igång och skriver om jobbet så vill jag rekommendera det här reportaget av Christoffer Röstlund Jonsson om landstingets planer på ett nytt sprututbyte. En annorlunda nimby-historia som förtjänas att bli läst.

LÅNGLÄSNING: Var ska stadens narkomaner få plats? @StockholmDirekt https://t.co/qtdeDYK8il Lär hus parterna resonerar i striden om nytt sprutbyte i Stockholm #svool #sthlmpol #drogpol

— StockholmDirekt (@StockholmDirekt) January 30, 2018

Jag knackade ner några rader på sidan 2 i veckans tidningar med förhoppning om att fler ska läsa.

JENNISCHE: Vem får plats i ett modernt Stockholm? @StockholmDirekt https://t.co/pHtBlh0O6d

— Andreas Jennische (@ajennische) February 3, 2018

Jag har lyssnat på Söndagsintervjun med Janne Josefsson idag. Intervjun som Wicklin förberett sig på i 20 år som han skrev på Twitter. Wicklin är en väldig skicklig intervjuare och får ofta gästen att berätta ingående och personligt. Men där finns någonting som jag har börjat tänka på. Ett mönster. En sätt att ständigt vilja till barndomen. Och det där sättet att använda påståenden istället för att ställa frågor. ”Jag vill att du tar mig med till det där ögonblicket då...”, säger han ofta. Eller långa konstpauser följda av ”hur *kändes* det?” när Wicklin är på sitt terapeutiska humör (och det är han ofta). När Henrik Schyffert blivit intervjuad avslutade han allt med att tacka för sessionen.

Vissa gånger – som i intervjun med Riksbankens chef Stefan Ingves – är det mer som en skriven personintervju fast talad. Wicklin börjar med att teckna en kort introduktion av vem det är vi ska få träffa. Några välfunna meningar. Sedan följer ”brödtext” när Wicklin faktiskt inte ställer frågor utan kommer med påståenden som gästen får bekräfta. ”Du drömde om att få komma ut i världen när du satt där i ditt pojkrum i Åmål på hösten 1965”. Gästen svarar ja och berättar om hur det var.

Det går inte att låta bli att lyssna även om det ibland får det att krypa i skinnet på mig.

@ajennische

En hård dag. Det är de flesta numera. Jag sprang till jobbet för att skaka av mig lite. Det plingade hela vägen i mobilen men jag begränsade mina tittningar till en per kilometer. Det gick bra. Som brukligt var de flesta notiserna inte riktade direkt till mig. Det är effektivt med gruppkommunikation via Messenger men det driver samtidigt stress. Jag börjar dock lära mig att hålla tillbaka. Sätta gränser. Inbillar jag mig.

@ajennische

Det är en konst att jobba kort- och långsiktigt samtidigt. Att både göra bra veckotidningar och hålla högt tempo på webben med begränsade resurser. Jag tycker att vi lyckas riktigt bra.