Det fina bara fortsatte

Efter en stressig arbetsdag är det inte alltid etta på listan att skynda sig hem för att laga middag åt barnen (efter att ha hetshandlat någonstans på halva vägen).

I dag blev det så där som det blir ibland att man bestämmer sig för att gå från jobbet senast klockan 17 och sedan kvart i händer något som tvingar en att stanna till klockan halv sex.

Jag skulle handla middag och sedan laga den tills alla barn kom hem från träning och annat. Det blev ju skitstressigt såklart. Men jag hann. Och till skillnad från många andra tillfällen under sådana omständigheter blev jag glad när ungarna väl var hemma.

Jag smällde ihop en enkel rätt baserad på lika delar spaghetti, rester och halvfabrikat OCH VAD HÄNDER!? Dotter säger spontant "det var jättegott".

Och det fina bara fortsatte. Sonen gjorde läxan utan tjat (nästan). Mycket koncentrerat och med glädje! 

Det är viktigt att komma ihåg sådant här. Det är därför jag skriver ner det. Det är de där små grejerna som man ofta inte lägger någon större vikt vid för att man är ouppmärksam, stressad eller bara trött - som kan göra hela skillnaden mellan bra och dåligt.

Tack barn.

###

Det var punschrullens dag i dag. Å vad vi mös på jobbet. Särskilt Håkan. 

###

Och vintern kom tillbaka. Å vad jag mös när jag cyklade till jobbet (inte).

###

Imorgon är det 8 mars. Det märks på en rad ställen i stan.




Att fostra barn till rekorderliga människor

Jag tänker en hel del på hur man gör det. Efter att ha lyssnat på Birgitta Ohlssons "Duktiga flickors revansch" och efter att ha läst den här artikeln tänker jag på det ännu mer än vanligt. 

Enligt min egna bedömning är jag inte överbeskyddande. Men ställer jag rimliga krav? Lär jag dem att tackla livets svårigheter? 

Kommer mina barn att bli människor som vill sträva efter något? Som är beredda att kämpa det de känner är rätt?

När jag läste den här intervjun med läraren Karin Nygårds idag kände jag igen mig. Kanske inte för att jag går runt och bär på en oro för mina barns skolgång eller för att jag känner ett behov av att lägga mig i allt hela tiden, utan snarare för att den miljö som beskrivs är den miljö mina barn vistas i. Stockholms innerstad. Medelklass. Engagerade akademikerföräldrar. 

Som Karin Nygårds säger. Kanske är mycket vunnet för alla parter om vi bara spänner av lite. 

Eller som tolvåringen här hemma säger: Take a chill pill. 


Efteråt sa hon det var kul i alla fall

Jag har ansträngt mig på pappafronten idag. I början av vintern jag sade till dotter att "du som vill testa att åka skidor i backe, vi kanske skulle åka bara du och jag och göra det. Ingen av de andra i familjen är ju intresserade."

Från hennes sida: Acklamation.
Men veckorna går ju och helgerna med och det är annat som är billigare och lättare att ta sig för.
Men idag. Jag gjorde det. Inte till fjällen. Men Lidingö är en resa det med. 
Och första gången spelar det ju ingen roll var man är för det är första gången och ska bara göras. 
Vi drog efter frukost. Var där FÖRE 11! Närmare HALV ELVA. Så dags har vi knappt lämnar frukostbordet i vanliga fall. 
Och skidor hyrde vi. Och pjäxor och hjälmar. Sedan åkte vi. Eller åkte och åkte. Det var första gången som sagt. 

Överlag gick det trots allt över förväntan. 

Jag fick uppfylla mitt löfte och dotter, ja efteråt sa hon det var kul. 

Nästa gång hoppas vi på lite mer kul under tiden bara. 




Vi stannar en liten stund i känslan när vi går där i allén

Vi gick på bio idag med tvillingarna. Promenerade dit genom allén på ett sådant där avslappnat söndagsmässigt sätt. 

Vi möter en mamma med en dotter i handen och jag fastnar på olikheten i deras blickar. Dottern med öppen och uppsluppen blick och mamman med en sammanbiten, lätt stressad. Uppenbart någon annanstans med tankarna redan på nästnästa "stopp" under den här dagen eller kanske till och med på nästnästnästa. 

Det var slående för att det var så typiskt. 

Jag tillbringar ofta tid med mina barn samtidigt som jag tänker på helt andra saker. Jag lär se precis likadan ut som den mamman typ varje dag jag hämtar barnen på skolan. Åtminstone mycket oftare än jag vill. 

Det lirar inte med bilden av den förälder man vill vara. Den där insiktsfulla och ständigt närvarande. Den glada och busiga. Alltid med en pedagogiskt lek på lut.

Jag promenerar vidare med ett av barnen i min hand och tänker just nu, just här, är det precis som det ska vara. Jag går med min son i handen. Min fru går och håller dottern i handen. Det är söndag och vi ska gå och se Sing. 

Det finns anledning att stanna i den känslan en stund.   





Det är sent nu

Klockan är 02.23 när jag skriver den här meningen. Jag har varit febrig i några dagar och min kropp och mitt huvud är ur balans. I rummet på andra sidan köket bor det stora barnet. Han har kompisar som sover över. Det betyder kompisar som tillsammans gör mycket annat än just sover. Trots att klockan är 02.26 nu faktiskt. 

Jag har varit uppe och sagt till dem. Jag kommer att behöva göra det igen. De tror att jag sover men där har de fel. Jag låter det gå några minuter till sedan reser jag på mig. Det är en förälders uppgift att gå upp och säga till. Det är ett universellt sätt att visa att man bryr sig. 

So here we go again.